Depressionen tar bort allting du som du älskar med mig.
Blir som en hårt yta med rinnande kaos inuti.
Jag försöker hålla huvudet uppe, men försvinner när smärtan drar mig ner.

Och jag försöker att hålla min balans, medan jag snubblar någonstans.
Vad ska jag säga, när hela världen rasar sönder över mig?

Ska jag be dig komma in, följa med på min resa till helvetet?


Jag låter dig stanna ute. För jag vet att smärtan kan döda.
Den drar ut varje stråle energi ur ens kropp.
Den kämpar tills man ligger ner på marken och låter den koka i blodet.


Tills man känner att man inte orkar hålla huvudet uppe.
och man inser.
Att en depression är värre än ett slag.

För slaget skulle inte döda mig

Den fräter inte sönder allt ditt hopp när du så väl behöver det.

Och förlåt älskling.

Att i min värld så finns det inget hopp.
För när smärtan kokar inom mig.


Så vet jag att det är allt försent.

För smärtan är här för att stanna.