Jag kan inte sluta prata i munnen på dig,
flikar in, avbryter, sammanfaller.
Du får mig att bubbla och dallra av energier,
vilket gör mig lite generad
eftersom jag inte kan stoppa min intensitet.

Det kan tänkas att du ser mig som galen,
att du blir matt i min närhet,
men i sanningens namn var det evigheter sedan
någon fick mig att skratta,
och jag minns inte när jag senast skrattat åt mig själv.

Det är roligt att hitta begravda skatter,
att bli påmind om dolda talanger.

Och jag ska inte vara rädd för att skrämma bort dig,
för om det händer
så hittade jag ändå mig själv.