Det var en gång ett träd vars rötter var så gamla och långa så de drack vatten från livets mitt. Detta träd hade sett kungar krönas och avsättas, mördas, brännas. Sett städer byggas och rämna, historier berättas och skrivas om. Men i allt liv som förändrades omkring det mindes det en pojke som en gång satt på dess mossbeklädda grenar, dold bland lövens sammetsådring. Det mindes hur de brukade viska med varandra, hur de lyssnade till vindens känslosvängningar och härmade dess musik med en vissling. I åratal var pojken och trädet bästa vänner, pojkens mjuka beröring när han klättrade uppför dess stam var vad trädet såg fram emot genom årstidernas skiftningar. Pojken finns inte kvar men trädet står fortfarande och minns. När det gungar i fullmånen och drömmer kan man ibland ana pojkens skugga mot trädets bark. Inristad i dess spruckna hjärta.