Jag försöker verka storsint
när jag är småsint...
jag spränger mina
barriärer åt helvete.
Jag måste, för att
lyckas hålla mig upprätt.
När jag vill skrika
vänder jag sorgen innåt,
och binder den mellan
mina fingrar.
Och när jag vill gråta
så låter jag det rinna ner,
smeka halsen innifrån.
Dizzy, Dizzy.
Daizy kom och rädda mig!
Men det funkar för utåt kanske...
(hoppas jag) att jag verkar vara okej.
Att det verkar som om jag
har kommit över det, värken..
som maler, som målar mitt huvud svart.
Den tunga sorgen som
mitt väsen dryper av.
Vi illustrerar texten med
en allt för dyster verklighet och
jag bugar, ler och ber.
Sätter på en skär rosett.