När jag var ledsen kunde du inte prata så länge. Lade på jämnt. Du var med kompisar. Upptagen.
Igår pratade du med henne i fyrtiofem minuter non-stop. Medan jag fick sitta ensam med dina vänner. Varför hade du tid med henne?

Kanske betyder hon mer för dig? Fast det vet jag att jag är dum att tro. Du tycker helt enkelt inte att mina problem är riktiga. Men för mig gör de så innerligt ont att jag tror att jag går itu. Kanske förstår du inte det, men jag önskar att du gjorde det.

Jag vill inget säga till dig. Vi har det ju så bra nu. Vill inget förstöra. Du ska inte tro att du inte ska hjälpa henne. Ni är vänner och jag beundrar dig för att du vill hjälpa. Men det är något som gräver i mig och oron finns överallt och allt jag kan tänka på är
Mig kunde du knappt prata med, men för henne lämnade du mig i fyrtiofem minuter. Nästan en timme.