Det känns underligt att min ungdom flytt,
som att omärkligt få nya klädesplagg.
En höstkollektion, till skydd mot kylans tagg.
Mot hatt och rock är mc-jackan bytt.

Allt är som förr fast ändå liksom nytt.
Jag är en ny skulptur gjord av gårdagsslagg,
jag har huggits fram ur frusen junidagg.
Men av vem? Har min vilja nå't betytt?

Jag sackar bestämt i tidtabellen
ty vid tretti ska man ha jobb och radhus
plus flickvän (som helst ska va' på smällen).

Allt jag har är drömmar som blivit grus
och minnet av hur tyst i vinterkvällen
min ungdom gick förbi i vindens sus.