I djupet av mig själv är jag fast
Flickan vars blick i spegeln jag nu möter
har bleknat av all exponerad kontrast
Möjligtvis har hon hamnat mittemellan
kan ej klättra upp men inte heller falla
och ber om hjälp alldeles för sällan
Vad är livet, och vad är döden
vart vi än flyr
kan vi aldrig fly våra öden

Iklädd svartvitt och randigt påbörjar jag min färd
passerar asfalterade gator
med en insida ack, så illa tärd
På min vandring jag hoppas på att finna
den ypperliga lyckan och njutbar harmoni
så att jag i slutändan kan vinna
sinnesro inuti

Fånge i en bur som kallas livet
att vakna upp varje dag
är inget jag tar för givet
Jag vill inte behöva vara rädd
för allt det oklara
I en folkmassa blir jag ej sedd
jag finns där, bara

Jag hoppas att jag en dag
kan bli lika bekymmerslös resten av världen
Här och nu tar jag första steget,
påbörjar den eviga färden