den sjuttioelfte gången som mitt hjärta brister
och han bara går vidare som om ingenting hänt
jag var hans runaway girl
nu ett solblekt rivmärke på en gul tapet

jag vill klösa mig in, i hennes liv, deras liv,
vara en ständig närvaro, riva i hans skinn på samma sätt som han fortfarande river i mitt
han blev min klåda,
jag borde behandlat honom innan han fick en chans att bryta ut

och se på allt nu,
en sorglig samling av de vackraste minnen och det sorgligaste avskedet
han älskade mig fortfarande samma kväll som solförmörkelsen nådde honom,
den där natten då vi fortfarande borde ha betytt mer,
tillräckligt för att hindra någon annan från att ta sig in
de där axlarna var solkyssta av mitt ljus även i det svartaste mörkret
solkatterna som kunde ha förvandlats på nytt, blivit nattkatter



du borde ha tänkt på mig mer än vad du gjorde efter att jag försvann