Ni har sprungit och sprungit så fort benen någonsin kunnat bära er.
Ni har ramlat och skrapat armbågar och knän på gruset, och plåster fått täcka de sår som behövts täckas för att slippa obekväma frågor, frågor som ändå inte har några vettiga svar för hur förklarar man egentligen sådana sår?
Ni har försökt att inte titta över axeln men det har varit nästintill omöjligt – ni har kommit en bit på vägen, bara för att sedan se tillbaka en sista gång och på ett par sekunder har allt varit förlorat och förgäves.
Åh, ni har sprungit och sprungit så fort benen någonsin kunnat bära er, men det spelar ingen roll hur fort och hur långt ni springer och det vet ni.
Dumma flickor, ni är medvetna om att ni ändå alltid kommer sluta där ni började: i hans famn.