F orden kom körande som en helt vanlig bil längs vägen och fyrabarnsmamman pratade glatt med sin man som satt bredvid henne i framsätet. Barnen satt i baksätet och åt glass, drack läsk, pratade på uppsluppet och försökte med ringa framgång fånga sina föräldrars uppmärksamhet då och då. När glassen var slut råkade det ena barnet tappa sin läsk i baksätet, i knäet på sin något äldre syster. Just då tog bilen en lätt kurva. Systern skrek åt sin yngre bror och slängde ut sin ena arm som dessvärre träffade modern i nacken vilket fick modern att släppa vägbanan med blicken några sekunder. Sedan skymdes ändå sikten av någonting stort och gult som flög upp på motorhuven och föll ned i gatan så de kraftiga hjulen på bilens vänstra sida körde över vad det nu var som hade fallit ned igen i gatan framför fordonet. Mannen bredvid kvinnan svor spontant en ed över dessa förbannade övergångsställen som var som obevakade järnvägsövergångar. Om det ändå varit så beskaffat med trafikljus så hade allting kunnat se så mycket annorlunda ut.

Ö ver var hennes liv ändå, som hon resonerade sig fram till där hon gick fram och åter i lägenheten mellan de olika rummen. Då hon inte var ute och promenerade längs väl kända promenadstråk. Förr hade det funnits små områden av skog, träsk och ängsmarker att besöka och känna hur väl livet var värt att leva. Nu var de för en tid tillbaka planerade och utbyggda av nya villastäder, flerfamiljbostäder, industritomter och köpcentra. Hon saknade verkligen den gamla goda tiden. Precis mellan sin ungdomstid och sedan hon gift sig och fått barn. Barnen var sedan länge som bortblåsta, utflyttade till andra länder och barnbarnen sågs och hördes av bara omkring de stora högtiderna.

R å och utan tecken till smak verkade på henne de senaste årens utveckling. Som om handlingen i den där boken hon köpt till sina brorssöner av en engelsman som hette Tolkien. Som den berättelsen sönerna förtjust berättade om, hade slagit rot i stadsplanerarna, bara att de tillhörde fienden istället för hjältarna.

B ron mellan den gamla världen och den nya var bräcklig. Hon tyckte inte lika mycket om förändringar som hon en gång i tiden gjort. Då hon var ganska ny som vuxen med egen vilja, då hon ville och tyckte så mycket. Då hade hon varit tacksam över att mycket som verkade gammalt och nerslitet revs och man byggde nytt. De som byggde på den tiden verkade ha haft smak. En smak vilken medgav trevåningshus. Där det existerade möjligheter att påverka till anläggandet av rabatter och små parkliknande områden mellan husen och gatan.

A ndra avtagsvägen till höger och så rakt fram ett par hundra meter fram till en lummig park med en vattensprutande fontän och en massa nakenbadande och skrikande småungar. Hon gick längs med parken och kom så fram till en korsning. Den skulle snart byggas om till en rondell om folk på kommunen fick som de ville. Det var verkligen synd på saker och ting när världen förändrades på ett sätt som fick en äldre människa att vilja lägga sig ner och dö. Nästan allting hade på ett hart när omärkligt sätt förändrat sig från förr. Litet i taget, en förändring där och en här. Nu skulle allting vara så märkvärdigt och storskaligt.

N är hon gått ner för alla de sju trapporna och tog tag i porten kände hon hur det snurrade till i huvudet. Måtte hon inte ha gått och fått diabetes. Hon som var så noga med sin diet. Men det varade som tur var bara ett litet ögonblick. Sedan trädde hon ut på gården och började gå i riktning mot närbutiken som var hon ute för att handla. Det var hon inte. Gatans sten låg litet ojämnt lagd eller så berodde det på den gångna vinterns kyla och ymnigt förekommande snöfall. Ungefär som när det bildades sprickor i asfalten på grund av tjälen och det ständiga glappet mellan tö och snö. Mellan blidväder och stark kyla.

N är hon druckit ur all vätska bar hon in koppen i köket och diskade den genast varpå hon ställde den bland tallrikar och glas att självtorka. Sedan begav hon sig ut i hallen för att ta fram handväskan, sätta på sig sina nätta små sandaler samt en liten solhatt. Inte för att väderrapporten lovat så mycket sol, men man kunde aldrig veta med prognoser. Dörren kärvade litet när hon stängde den efter sig varför hon påminde åter sig själv om att tala med portvakten, medan hon låste det undre låset med den speciella nyckeln som inte liknade den till det vanliga övre låset. Varje liten detalj i livet var viktig och att låsa om sin egen bostad hörde till just den sortens saker som lagrades väl i minnet.

E n fågel låter sig inte fångas så lätt. Annat är det med människorna. Hon tänkte att människan lät sig oftast luras av sin egen girighet, sin egen övertro på att kunna bemästra en situation. Många var det som lät sig duperas även av sina systrar och bröder i mänskligheten den stora och väl befolkade.

L eende för sig själv såg hon hur katten smög sig på sitt byte, en liten sparv som satt uppflugen på en lågt hängande gren i ett träd. Det var en hängbjörk som gav intryck av att vara ledset som träd betraktat då det hade alla sina grenar och kvistar hängande ned mot gatan till, som bar det världens alla bördor genom livet som lövträd. Man kunde nästan känna medlidande med det, där lövverket sakta vajade i vinden. När katten bara var ett språng ifrån att fånga sitt byte flyttade sig fågeln till en gren högre upp och sedan vidare till trädets topp.

S om hon inte längre var helt ung fanns det numera få nöjen för henne att njuta. Eller rättare sagt fler, bara på ett plan hon hade helt egen beslutanderätt över. Medan yngre kvinnor gick ut för att roa sig på olika dansställen nöjde hon sig med att iaktta sin omgivning. Hon kunde njuta lika mycket av gatans skådespel som av naturscenerier. En enda människa kunde hon njuta av att iaktta i smyg, nästan hur länge som helst. Det kunde vara ett barn, en ung människa, en medelålders eller en gammal. Könet spelade liten roll. Det var just att kunna ostört studera en annan människa som hon verkade kunna uppskatta till den milda grad.

E gensinnligt smuttade hon på koppens innehåll som vore det en ungdomens nektar däri. Det var det inte. Det var bara vanligt simpelt te, rabarber grädd. Då och då smuttade hon på teet som vore det för hett att dricka. Det var det inte. Men hon ville att stundens njutning inte skulle vara över som på ett ögonblick. Hon valde att när innehållet äntligen nått sin drickbara temperatur, dra ut på det goda så länge det bara gick.

N edanför hennes fönster gick det omkring en katt av obestämd färg och ras. Hon stod och såg ut på gatan, som väntade hon sig där skulle utspela sig någonting särskilt. Det gjorde det inte. Det särskilda skulle komma att utspela sig då hon inte längre befann sig i lägenheten och inte ens i detta område av staden.



*Det här är förstås ett experiment för att se om läsaren klarar av att inordna sig eller istället väljer att helt självsvåldigt läsa texten på vanligt sätt.