Jag håller din hand, den är kall och hård i min.

Jag viskar till dig, alla dom ord som har någon betydelse.

Men vad betyder dom om du inte hör, om du inte lyssnar på dom?

Jag försöker tränga mig in, göra mig så liten så kan kan komma in under springan i dörren.

För dörren mellan oss är av betong, stor och tung.

Jag trodde alltid det var du. Du som inte ville öppna dörren.

Att du inte ville släppa in mig i ditt liv.

och det blev svårt, jag grät mycket.

Tills jag insåg, att det är du som bankar på dörren.
Det är du som håller min hand, inte tvärtom.

Du försöker ta dig in, försöker dra mig tillbaka.

Men jag har glömt bort hur man andas, hur man låter någon komma in.

Det är jag som är betongdörren, stor och tung mellan oss.

Och ändå älskar du mig. Du fortsätter slita och kämpa med att få upp dörren.

Ibland ser jag dig i en springa på dörren, och jag ser ditt leende av triumf men det försvinner lika snart som du ser mig.

jag ser smärtan speglas i dina ögon.
För du kan inte ana hur jag lider.

Men jag vet nu.

Att jag inte kan leva utan dig.

Så jag kämpar med att trycka på dörren medan du drar i den.

och ibland lyckas vi, ta varandras händer i springan. Och betydelsefulla ord kommer springandes på min hud.