Jag håller på att förlora den här kampen.
Jag vet det, jag känner det i varje muskel i min kropp.

Någon säger kämpa.

Men jag är trött, jag orkar inte kämpa mer.

Jag vill sitta i mitt hörn med släckt lampa och försvinna från allting.

Från smärtan, från sorgen.

och det är svårare när jag är ensam, då jag inte tvingar mig själv att hålla ihop alla bitar.

För det finns inga bitar som passar längre. Så det blir svårare att försöka bygga upp mig.


Det finns ingen silvertejp som kan hålla ihop mig, inga trådar som kan sy ihop mig.

Ingenting. Bara bitar som inte passar.