I nattens mörka vrå vänder jag mig mot dig, SKRIKER av smärta.
Tusen knivar sticker mig i ryggen och skär ner längst mitt ben.
Jag tar modet till fånga och vänder mig om, men du är borta.

Smärtan tar över och jag ramlar.
Jag faller, som ett litet löv som just tappat sitt fäste från trädkronans prakt, rakt ner mot marken.
Kylan tar över och svepar över mig som ett kallt december täcke.
Mina kinder blir rosiga och det bildas frost längst ut på min nästipp.

I den strängaste kylan går jag omkring.
I djupa tankar vandrade jag vidare omedveten om att mina blåfrusna fingrar skrek efter värme och omsorg.
Jag kände ingenting.
Den kylan är ingentingt mot dina iskalla blickar och med mödosamma steg tog jag mig sakta men säkert framåt utan att blicka tillbaka.

Jag var på flykt.

I kylan vandrade jag omkring utan att hitta hem.