Det började faktiskt som en dans. Jag vet inte riktigt vad det tog åt honom, eller mig heller, sen där i slutet. Papper flög och champinjonerna välte vi ut och.. Men det blev en himla god middag, vi åt den i tystnad vid vardagsrumsbordet fängslade av tvn eller om det var varandra. Olika varje gång tror jag eller alltid samma.

Köksbordet kunde vi inte sitta vid, det var redan förbrukat, nedkladdat och
proppat med saker, mat, öl, flaskor, påsar, rizzla, tobak, knivar och allt det andra, sedan igår egentligen men det hade vi på rutin börjat att ignorera. Inget kändes stökigt längre, eller vi tänkte väl bara att det inte var det helt enkelt. Inget var heller trasigt mellan oss, vi bara satt här plötsligt varje vecka i tystnad och åt.

Sedan hade vi sex. Och vaknade och bara nuddade varandra. Det var de bästa stunderna. Jag gillade också väldigt mycket när han precis hade gått och jag tog en långsam frukost framför morgonnyheterna med öppet fönster och sedan en cigarett på fönsterbrädan. I hans lägenhet. Som i hans famn, att jag fick vara där ensam. Givetvis fick man inte röka inne men det gjorde vi, jag, när han precis hade gått. Nyduschad, fräsch och lite surstressad. Men alltid lika fin som det kändes som att bara jag tyckte han var. Jag hade nog inte kunnat låta någon annan tycka det lika mycket.

Det var väl det kanske, jag klarade inte av oss bland folk. Jag märkte att jag själv blev annorlunda, han märkte att jag blev det. Vi både visste att vi båda blev det och detta blev en tävling i vem som kunde vara sig själv minst eller mest, jag vet inte lägre vilket vi strävade efter. Kanske mest omtyckt. Inför varandra. Det var ju dödsdömt, och lika ofta som vi tog en cigg tillsammans på fönsterbrädan, stod vi mitt emot varandra, så nära som två människor kan komma men med en svart vild älv i ögonen, och mellan oss. Då stormade allt, i mitt hjärta, i min kropp, i mitt huvud. Kontrollen tappades, jag älskade så att jag gick sönder, och det gjorde mitt vett också. I slutandan vi.  Men det där är längesedan nu, tror jag. Det senaste året minns jag inte så väl.

Jag vet inte hur han resonerar nu, men jag tänker att vi borde ha städat upp köksbordet från början och toaletten och allt annat också, så vi sluppit gå omkring i den där kattskitlukten och pappershögarna och smörgåskanterna. Det var fruktansvärt vidrigt när jag tänker efter, så har jag det inte hemma nu. Inte han heller, det är jag övertygad om. Men jag bryr mig inte så mycket om det nu så här i efterhand. Det känns så onödigt. Jag vill minnas honom som en god kock och lika fenomenal värd och danspartner. Vi hade blivit ett oslagbart festfixarpar.

Men det var väl det enda vi var bra på också.