Kapitel 1 Sånt händer inte här

– Jag vet vem som är mördaren.
En yngling i huvtröja med vitsminkat ansikte överrumplade mig på tåget till Båstad när jag satt och slöläste en deckare. Han placerade sig alldeles intill och man har tvivelsutan ernått en ålder då man börjar bli rädd för ungdomar. Speciellt när de går utklädda till Döden själv.
– Jaha? sa jag och ryggade lite när han tänkte omintetgöra min enkla förströelse. Vem är det då?
– Den som konsumerar skiten.
Ung, arg rebell full av idealism förstod jag och påmindes om att jag en gång varit likadan.
– Precis som den här smörjan, sa han och tog en kvarlämnad skvaller¬tidning med senaste sladdret om kändislivet i Båstad. Om ingen läste skiten skulle den inte produceras.
– Jo, men jag brukar bara bläddra lite…
– Så säger ni alla. Ingen läser porr heller, ändå är det en miljardindustri.
– Men deckare är väl ändå inte fel? sa jag lättad över att inte ha blivit igenkänd.
*
Denna dag får paret Anny och Alex MacGuffin i Stockholm ett samtal från Båstad.
*
– De är våldsförhärligande och skapar lika många brott som de skildrar, sa den unge ”Döden”.
Verkligheten kommer krossa dina ideal också, övervägde jag att säga men yppade intet. Ej heller att jag är journalist.
*
– Jag kommer knappt ihåg vem det var, säger Anny MacGuffin efter att ha lagt på luren.
*
Jag var på väg till min födelseort Båstad som jag inte sett på trettio år. Den gången lämnade jag Bjärehalvön för att aldrig mer återvända – som jag i helig och ungdomlig yra svor på.
Att jag nu som nollåtta ändå tillfälligt återvände berodde på varken hemlängtan, tennis eller kändislivets glättiga glamour utan något betydligt obehagligare.
Ett äldre par hade försvunnit från sin stuga i närbelägna Hovs hallar, troligen mördade. Det fanns mycket mystik kring fallet som intresserade en gammal journalist. Sedan behövde jag verkligen koppla av från redaktion och inte minst redaktionschef. Inget blev dock som tänkt.
Det är lördagen 7 juli 2007 och nästa vecka infaller den beryktade tennisveckan. Jag hade bara orkat packa upp det elementära och halvlåg i sommarstugan på Malen som jag lyckats hyra.
Efter några minuters surfande på datorn ”råkade” jag komma in på en sexchatt. Som journalist kan man alltid skylla på research. Men för att vara ärlig, jag saknade faktiskt lite kvinnligt sällskap efter eoner av ofrivilligt celibat. Utan några egentliga förväntningar språkade jag oförhappandes med en kvinna med nicknamnet Smyrna som föreföll trevlig. Omedveten om att det var ouvertyren till den värsta tiden i mitt liv.
Lite på skoj knappade jag in mina intentioner på denna moderna mötesplats för ensamma och smått desperata själar – men vadå – det var spännande. Efter lite förpliktigande kallprat visade det sig att denna Smyrna befann sig i Båstad.
Vi kom överens om att träffas vid stranden nedanför anrika Hotell Riviera klockan 23. Efter en snabb whisky var jag rustad till mannamod. Jag gick förbi Kalkan (Öresjön) mot Malens skog och passerade Tjuvavadet i Stensån som drottning Kristina ska ha korsat sedan hon abdikerat.
*
– Du ska inte vara orolig, säger Alex MacGuffin innan han somnar. Vi ska ordna det.
*
Den kulna högsommarkvällen fick mig att fälla upp kragen. Jag hade sedan barnsben varit rädd för Malens skog och det upplysta joggingspåret förstärkte spökeffekten.
En blottare hemsöker Malens skog varje säsong utan att polisen kunnat infånga honom. Penisposören ses här i trakten som ett lika säkert vårtecken som vittsipporna i skogsbacken.
På stigen ner mot stranden passerar jag Hotell Riviera. Här har transvestiter årligen hemliga sammankomster sedan 7 juli 1997.
Jag kom ut på sanddynerna och såg upp mot Strandvägen där ABBA-medlemmen Agnetha Fältskog har ett kärleksnäste. Allt enligt den ”tillförlitliga” skvallertidningen på tåget.
Det var skumt trots årstiden och jag rös inför mötet. Vad hade jag inlåtit mig i? En journalist – en sanningens riddare – gör något så nesligt som sexchattar. Jag hade fortfarande möjlighet att backa ur, men dumt nog gjorde jag inte det.
Troligen kommer hon inte, tänkte jag och vankade bort mot fortet där jag lekte som barn. Fortet är det första av 1063 i den 500 kilometer långa så kallade Per Albin-linjen.
Här, på början av Sveriges längsta sandstrand, ligger Röeskall. En gång gränssten mellan konungarikena och de forna fienderna Sverige och Danmark, numera reducerad till landskapsgräns. Stenen ligger som en uppsvälld säl i månskenet och inger en obehagskänsla.
Ingen Smyrna syntes till och antagligen hade hennes mod svikit henne om hon nu inte tillhörde kategorin som behagade skoja med kärlekskranka chattare. Eller stod hon där och kollade mig någonstans inifrån skogen? Jag kände mig iakttagen. Inbillning?
Jag gick och funderade på mitt ärende i Båstad. Bortsett från att försöka ha semester skulle jag kolla upp allt om dubbelmordet vid Hovs hallar. En 21-årig Landskronabo satt häktad men inga kroppar hade påträffats och det fanns omständigheter kring fallet som var förbryllande.
Några fylleskräniga ungdomar sprang längs vattenbrynet längre bort mot Malen, i övrigt var det ovanligt tyst för att vara en sommarnatt. Ljusen och de avlägsna festljuden från hamnområdet, en dryg kilometer över vattnet, kunde skönjas.
Mitt i stillheten kommer en bil smygandes nerför Rivieravägen och stannar vid parkeringen intill hotellet. Jag gör mig beredd att gå den till mötes men väntar lite.
Smyrna verkar avvakta liksom jag. Hon måste snart stiga ur, tänker jag och undrar hur en ensam kvinna vågar möta en främling här.
Efter något som upplevs som en evighet gör bilen en långsam u-sväng och kör upp för Rivieravägen. Vem satt i den och vad hade den för ärende hit ner?
Var det Smyrna som backat ur? Kanhända var det någon av de hundratusen andra som invaderat Båstad denna sommar som annars bara hyser en tjug¬ondel.
*
– Man hade ju hoppats på att venetianskan skulle varit den sista, säger Anny MacGuffin för sig själv.
*
Klockan började närma sig midnatt och tvivlet ökade. Ändå fanns det något som höll mig kvar. Jag hade en obehaglig känsla av att vara iakttagen.
Samtidigt skämdes jag över att jag inlåtit mig i detta. Tänk om mina journalistkollegor fick reda på den här pinsamma historien. Och vem vet vem Smyrna är?
Jag gick upp på fortet, vars formella beteckning är kulsprutevärn 1591. Satte mig på utkiken för att meditera över mig själv och vem jag egentligen är då det prasslade till inne bland träden.
Var jag på väg att bli paranoid? Antagligen var det bara något djur men sinnena var på helspänn. Idiot, tänkte jag. En vuxen karl som sitter uppskärrad över att möta en kvinna som ändå inte tycks dyka upp. Jag måste inse att jag blivit blåst av en dam och det var sannerligen inte första gången. Ett antal misslyckade förhållanden borde härda, ändå trillar man alltid dit igen. Så har det varit alltsedan den dagen då jag lämnade Båstad – här fanns den enda kvinna som jag aldrig glömt.
Minnena grumlade min hjärna. Det var något här nere. Något som inte stämde.
Jag funderade vidare på dubbelmordet ute vid Hovs hallar. Sånt händer inte här, tänkte jag. Under hela min uppväxt hade inte ett enda mord begåtts på Bjäre, men sedan fyra år tillbaka har två dubbelmord och två enkelmord skett i trakten.
Hur som helst var dubbelmordet vid Hovs hallar extra kusligt. Omständigheterna kring fallet var märkliga och platsen Hovs hallar har alltid varit mytomspunnen med sitt säregna, dramatiska landskap. På vinterhalvåret, då allt skedde, är Hovs hallar en ödslig plats.
Hela Bjäre är ödsligt på vintern. Dött, säger somliga. Mer än vad någon turist kan föreställa sig.
Jag tittade ner mot Röeskall, gränsstenen, och kände mig verkligen som jag i alla avseenden befann mig på gränsen. Gränslandet mellan dröm och verklighet, både privat och offentlig, en granskare som kanske nu var granskad. Varken Båstadbo eller en sådan där badjävel.
Namnet Röeskall kommer sig antagligen av att stenen skiftar lite i rött med inskriptionen S H (Skåne, Halland) och 1778, året då man fastslog gränsen mellan de båda landskapen.
Det var någonting som inte stämde. Stenformationen. Ögonen försökte vänja sig vid det tilltagande skymningsljuset. Det låg något där nere.
Jag gick nedför fortet mot Röeskall med blicken fokuserad mot det mörka som inte skulle ligga där, som inte passade in bland de andra stenarna intill Röeskall. Det var ingen sten. I takt med att jag närmade mig föremålet ökade min puls och min medvetenhet om vad det var.
Någon låg där – en människa.
Jag blev alldeles kall av den rysning som for genom kroppen då jag insåg: Det ligger en äldre svartklädd kvinna med huckle framstupa i sanden.
Jag petade med foten på kroppen för att försäkra mig om det jag redan förstod – att det var en död människokropp.
*
– Vi får åka ner till stranden, sa polisassistent S Treber till sin chef kommis¬sarie Erik Hender vid Båstad polisstation. En har hittat ett lik på Malen.
*
Efter att ha slagit larm med mobilen började jag skaka. Bara det att se en död människa.
*
– Bara det inte är ett nytt mord, sa Hender till sina yngre kollegor.
– Fy fan, sa von Tra. Äh, det är väl bara en brat som fallit överbord från sin lyxyacht.
Hender, von Tra och Treber är alla stationerade i Båstad under de intensiva sommarveckorna för att assistera den lokala polisen.
Mestadels handlade det om att bötfälla unga Stureplansslynglar som frekvent parkerar fel med deras hyrda Ferrari och Porsche, men denna sommar skulle de få mer att göra. Mycket mer.
Kommissarie Hender med kollegor anländer ner till stranden:
– Och hur var namnet? frågade Hender den uppskärrade journalisten.
– Peter Lorin och jag…
– Vad gör du här mitt i natten? Har du druckit?
*
– Vi måste i alla fall ha med röd sill, säger Alex MacGuffin i sängen och vänder sig om.
– Försök nu inte att avleda, säger Anny. Vi måste prata om det.
*
Jag visste inte vad jag skulle säga och minns inte vad jag sa och stammade nog mest.
Polisman Hender verkade inte reagera på mitt namn, Peter Lorin. Antingen var han van vid kända personer eller spelade han ovetande eller, mest troligt, hade jag överskattat min kändisstatus. Men hur fan går det nu om det kommer ut att jag…
Kollegorna kommer göra allt för att kolla upp mina göranden. Det hade jag själv gjort, om jag ska vara uppriktig – en egenskap som kanske inte alltid har kännetecknat mitt yrke.
*
– Jag var bara ute och gick och då såg jag…
– Det är bäst att du följer med till stationen, sa Hender och tittade på sina kollegor.