– Jag ska göra dig arvlös, din satan! skrek Gudmund åt sin son Natan efter att sonen kommit hem på fyllan på faderns stora dag.
Fackpampen som kandiderade på att bli Arbetarpartiets ordförande fyllde sextio år denna dag och uppvaktades av sina nära med presenter av alla de slag, utom från den förlorade sonen Natan – det svarta fåret i familjen.
– Du sa ju att du inte ville ha något, svarade Natan nonchalant.
Fadern fnyste och menade med kroppens hela mimik att det är sådant man säger bara.
– Hur kan du komma hit berusad en sådan här dag? anklagade fadern, som själv hade inmundigat ett och annat glas under festdagen.
– Dålig uppfostran, allt beror ju på uppväxtmiljön, har du alltid sagt.
Familjen bestod av förutom Fadern Gudmund och sonen Natan, modern Maria och yngste sonen Jens som fortfarande bodde hemma.
Jens som var tjugo år var lika kuvad av fadern som Maria och ingen tordes opponera utom Natan som nu var fyrtio år och egen företagare till faderns stora förtret – ja, hat.
Fadern avskydde företagare och kapitalismen och hade vigt sitt liv åt rörelsen och ville att hans söner skulle gå i hans fotspår. Han hade försökt fostra sönerna till goda socialister och själv hade han lyckats nå toppen inom facket och partiet och nu skulle hans långa bana krönas med den åtråvärda ordförandeposten inom partiet.
Men äldste sonen Natan var vageln i ögat för faderns karriär; den rebelliske sonen hade aldrig funnit sig i faderns religion socialismen utan alltid gjort tvärtemot faderns vilja.
Natan var den fallne ängeln som tidigt trotsat faderns uppfostran och maningar om att han aldrig skulle bli något men ändå var han nu en framgångsrik företagare inom databranschen.
Jens närde musikdrömmar och var skicklig på klassisk gitarr men fadern hade andra planer för honom. Han skulle enligt fadern avancera inom facket och partiet och en dag ta över.
– Titta på Jens! sa Fadern till Natan. Han är ingen egoist som bara tänker på sig själv. Han jobbar på fabriken och är invald i fackstyrelsen och kommer att bli skyddsombud snart.
– Ja, och kommer sluta lika bitter över livet som du, svarade Natan.
– Jag är inte bitter! Men jag är förbannad över klassförrädare. Som tror de är finare än andra och som glömmer varifrån de kommer.
För Fadern Gudmund var klassen allt, men för Jens betydde klassindelning samma som rasindelning och bara något kollektivistisk för att ställa folk mot folk.
– Du förstår inte att all den höga standard vi har idag beror på att sådana som jag, och nu Jens kämpar för, är produkter av tidigare kamp!
– Vi har det bättre idag för att vi har producerat fram det.
– Skitsnack! Vi har tillkämpat det från sådana egoister som du som annars hade behållit det.
– Om du nu vill att vi ska ha det bättre än förr, varför är du då emot mig som har det bättre än dig?
– Du har övergett din klass och ställt dig på andra sidan.
– Nej, jag har aldrig tillhört någon klass, jag är mig själv och kan inte vara någon annan.
Mamman Maria och Jens höll sig i bakgrunden och åhörde stillatigande fejden mellan far och son. Trots Gudmunds vurmande för jämställdhet var det fadern som bestämde i huset.
– Du är bara avundsjuk, fortsatte Natan. Din grundideologi är avundsjukans filosofi.
– Ditt företag har inget kollektivavtal, va? sa Gudmund retoriskt.
– Nej, mina anställda vill ha individuella avtal.
– Jag ska se till att ditt förbannade företag sätts i blockad!
Gudmund tillhörde fyrtiotalisterna och var med under 68-upproret och hade tillskillnad mot många i hans generation aldrig lämnat sina ideal. Faktum var att han knappt hade lämnat den tiden. Den revolutionära glöden hade möjligen falnat något och stelnat till traditionell socialdemokrati.
För honom pågick Wietnamkriget fortfarande och Che Guevara levde kvar i djungeln, Beatles och Bob Dylan ylade knappt hörbart i de raspiga LP-skivorna under affischerna för FNL. Inget yttre eller inre fick förändras för den gamle konservative revolutionären. Hans generation hade opponerat mot en tidigare generation och nu opponerade nästa mot honom. Men de opponerade inte på rätt sätt – vilket generationer aldrig gjort.
– Jaså du sitter och tittar på det där amerikanska skräpet; bara propaganda, klagade Gudmund när han gick förbi då Natan strökollade på Ken Burke Show.
– Hur står du ut? frågade Natan Maria.
Maria försökte släta över och förena familjen med sin förlåtande attityd. Det hade hon alltid gjort, funnit sig i sitt öde att underkasta sig herren i huset:
– Nu ska vi vara vänner och inte prata politik, sa Maria. Det är ju hans stora dag idag.
– Varför är du så jävla förlåtande och finner dig i allt han säger? Det är patetiskt, att han till och med kommenderat dig till att vara jämställd. Han är ju en tyrann.
Maria stirrade skräckslaget på sin son som om hon hört en outtalad sanning.
– Varför lämnar du honom inte? fortsatte Natan utan att få något svar.
Gudmund hade styrt familjen i fyrtio år i klasskampens tecken utan någon opposition och faktiskt utan någon respons heller.
Den enda som gjort motstånd var den förlorade sonen Natan som flugit ut ur hemmet för länge sedan. Under uppväxten levde han till faderns stora förtret ett eget individualistiskt liv, helt emot faderns dekret om hur man ska vara. Skötte sig själv och, enligt fadern, sket i andra.
Jens hade däremot fogat sig under faderns ideologi och auktoritet.
– För helvete Jens! sa Natan. Vill du verkligen göra det far vill?
Gudmund kom in i rummet med sin myndighet och alla teg, till och med rebellen Natan.
– Jens har fattat det här med klasskampen och ska en dag ta över, sa fadern.
– Ska du offra din son för dina idéer? frågade Natan. Har han inget eget liv? Han vill egentligen studera musik och har talang i stället vill du att han ska ruttna bort i fackets…
– Tig din odåga till klassförrädare! Jag ska krossa ditt kapitalistföretag! Hör du det?
Natans företag var framgångsrikt men Gudmund misstänkte att allt inte gick rätt till där:
– Det är för övrigt inget riktigt företag som producerar handfasta saker. Vad producerar ni?
– Vi tjänar mer pengar på en månad än vad du tjänat på ett helt liv.
– Vad producerar ni, frågade jag?
– Datatjänster. Vi lever i en annan tid nu och man behöver inte bara producera material av sten eller järn.
– Betalar ni skatt? log fadern triumferande.
Natan stelnade till. Han hatade skatter och hade alltid försökt komma undan dem.
– Vi är ju så jävla tvungna att stå med mössan i näven och bli bestulna av staten och måste betala in som alla andra, tyvärr.
– Men ni betalar inte in tillräckligt, era förrädare! väste Gudmund.
Gudmund hade här en farlig hållhake på Natan, som inte hade allt vitt i sitt företag.
– När får utsugaren tillräckligt? Du vet inte hur svårt det är att driva företag.
– Nu ska vi inte prata politik, sa Maria. Kan vi inte prata om något roligare?
– Jo, sa Natan och vände sig mot Jens: Hur går det med din musik…
– Han ska inte spela musik utan arbeta fackligt och som mig ta sig upp i partiet, avbröt Gudmund.
– Vill du inte spela? försökte Natan igen.
– Det här är musik, avbröt Gudmund igen och la på en gammal skiva med Dylan.
The Times They Are A-Changing, sjöng Dylan och det hade Gudmund insett 1968 men inte därefter eftersom han tillhörde generationen som trodde de var tjugo hela livet, tänkte Natan och tittade på sin brors ansikte. Han förstod att Jens var fast i faderns våld.
Gudmund satte sig i sin nersuttna fåtölj och spisade 60-talsmusiken då Natan frestade Jens:
– Tänk om du kunde frigöra dig från honom och utveckla din musik. Du kunde resa runt och lägga hela världen för dina fötter. Bli berömd och tjäna stora pengar. Du har talangen; grip tillfället och gör något eget av ditt liv.
– Jag kan inte svika pappa, svarade Jens troget.
– Varför ska du offra ditt liv för honom och hans idéer?
– Du ska inte tuta i honom en massa dravel! sa Gudmund som snappat upp ett och annat ord från bröderna. Han ska bli något stort inom rörelsen.
– Han kanske är trött på din djävla klasskamp och att offra sig för dig. Han kanske är trött på att höra din jävla Dylan gnälla och dig att allt var bättre förr!
Gudmund ställde sig upp högröd i ansiktet:
– Jag ska ställa upp i ordförandevalet för partiet och jag kräver support från min familj.
– Varför skulle jag stödja dig? frågade Natan.
– Jag har makt att bara trycka på en knapp så sätts ditt kapitalistföretag i blockad. Och jag kan se till att myndigheterna kollar dina skatteaffärer och det vill du väl inte?
– Du offrar din egen familj för makten…
– För det arbetande folkets makt, avbröt Gudmund.
– Nej, för parasiterna som suger ut de som arbetar.
Natan var i ett dilemma då han förstod att fadern var allsmäktig inom facket och partiet och kunde krossa hans livsverk – företaget han byggt upp.
Valet av partiordförande närmade sig och fadern Gudmund var segertippad favorit men behövde stöd från familjen vid den sedvanliga presskonferensen där det hörde till att familjen sockersött berömde sin fader och tittade sliskigt in i kamerorna.
Han kunde bara inte stå och berömma sin fader – tyrannen. Å andra sidan skulle han mista sitt livsverk om han inte gjorde det. Gudmund hade lovat att om han stödde honom, skulle han se till att hans företag fick bidrag, eller stöldgods från andra, som Natan tolkade det. Det gällde alltså himmel eller helvete.
Natan grubblade om han skulle se det rent affärsmässigt som vilken annan kommersiell hantering som helst som han var van vid i sitt dagliga värv. Köpslå med sin far, sälja sin själ?
Fadern som i alla tider predikat solidaritet hade bara en sak i huvudet: makt! Ingenting var värt något än denna makt. Fadern offrade sin familj, allt, tänkte Natan.
Natan hatade honom, hans falskhet, hans 60-tal, hela hans självgoda patetiska generation.
*
Dagen hade kommit då alla samlades för att välja partiordförande. Sönerna Natan och Jens och Moder Maria satt beredda att säga några värmande ord om sin ”kärleksfulle” fader.
TV-kamerorna svepte över podiet där det bara fanns en vinnare: fadern, gudfadern, gud fader, Gudmund!
Han hade lockat med paradiset och hotat med helvetet, tänkte Natan och nu måste han välja.
Gudmund höll sitt tal om solidaritet och hur viktigt det är att hålla ihop och han prisade sin familj som stöttat honom och alla floskler som därtill hör.
Allt såg väldigt ljust ut tills…
– Ska vi välja Gudmund till ordförande för Arbetarpartiet? ropade partiets sekreterare.
– Hur ska han kunna övertyga väljarna när han inte ens under fyrtio år kunnat övertyga sin egen familj? ropade Natan och allt blev tyst.
– Vad i helvete säger du!? skriker Gudmund i falsett och så var den ordförandeposten borta. Din förrädare, du tänker bara på dig själv. Din devis är: sköt dig själv och skit i andra!
– Ja, tänk så mycket krig, elände och våld som hade upphört om alla följt den.