jag diskar upp efter tallriken jag ätit på

den vill som vanligt inte ligga stilla

den envisas med att ställa sig på högkant
och rulla iväg älgsteken med geväret den sköts med
pekandes på mig

jag inser det lönlösa i att försöka fly
så jag öppnar istället munnen
för att blotta mitt hjärta

inte ett ord
kommer över mina läppar
istället pumpar mitt blod
en tyst överenskommelse mellan framtiden
och spåret jag kommer
att lämna efter mig