Vi hälsade på varandra. Tog varandra i handen och bockade och neg, trots att vi träffats tidigare. I hans ögon såg jag alla tankar jag haft om honom spelas upp som i en film. Drömlika vyer med cigarettridåer på en överfylld balkong. Hans hand snuddade vid min arm när han klev in utan att lämna en blick eller tanke åt mitt håll. Hans hand i min ägo, för mina tankar att utnyttja.
Fjäderlätt, som min tanke var, tunn och skör som en spindeltråd, ringlade den iväg med nästa andetag.

Nästa gång vi möttes i periferin nötte våra tröjärmar anspråkslöst varandra. Tyst och omärkbart i en överfylld lokal med skrikblandat sorl bland ölstinna vänner och ett band ingen av oss minns namnet på. När tröttheten började smyga sig igenom allas kroppar bytte vi trötta blickar med varandra för att skiljas åt, dragna i ärmarna åt varsitt håll av våra vänner. Våra ärmar dragna isär utan att orden nådde våra läppar. Blickarna hängde kvar i förståelse över att vi skulle glömma kvällens närhet och minnet sköljdes ännu en gång bort av vågorna ölen förmedlade.

Obetydliga som våra möten var, var de aldrig utan närvaro. Som bakgrundsljud från stereon fanns vi där, cirkulerade in och ut i varandra utan någon större notis. Bara en bris som griper tag i en hårslinga - alltid bekant, aldrig märkbar. Utan att veta om det hade vi bekantat oss med varandra genom yttrade ord som inte var våra egna och gett varandra ansikten vi aldrig burit. Berörda av varandra möttes vi igen, nynnandes på samma välkända sång. En sång vi båda hört tidigare men aldrig kunde. Hörd i bakgrunden någonstans.