Det knackade på dörren. Ett försiktigt handslag, som för att inte störa, följt av att någon trummade fingrarna mot träet. Dörren gav ifrån sig en kvidande gnissling när den stelt tvingades upp på en första morgontur. Någon kved ”Hallå, någon hemma?”, klev in och tystnade när dörren ännu en gång omfamnades av sin dörrkarm.
Jag vaknade aldrig. Bara försattes i en drömlik dvala för en stund och vaggades till sömns av viskande vindar och släpande fotsteg över slipad sten.

En smekning, alldeles för kroppslig för att gå obemärkt förbi i en ensam dröm, väckte mig till trots. Vågorna gungade mig en sista gång när någon satte sig på sängen och la sin hand på min arm. Varm och bekant. Stark och sårbar. Med mina dimmiga ögon såg jag en arm lägga till över min, ett ben la sig i perfekt vinkel bakom mitt och en sköld av värme täckte min rygg. Han var aldrig nära mig, bara i närheten. Nu närheten.

”Vad gör du här?” Jag var inte stadig nog för att hålla avstånd. Ta av mig kläderna och kom mig inpå skinnet, tänkte jag. Hans läppar nådde kurvan mellan min skuldra och axel. Känslan av att vara avklädda tillsammans accelererade och fick mig att sväva i svindel. Jag svalde för att sjunka tillbaka till verkligheten jag befann mig i. När han öppnade munnen klättrade orden över landskapet min nacke utgjorde, och som en lågmäld vind nådde hans röst mitt öra.

”Jag ville kolla att du mådde bra.” Min kropp vibrerade i takt med basen i hans röst. Hans andetag, långsamma och djupa innan han landade bekvämt bakom mitt öra. Tiden stod stilla mellan oss, värmde händerna i elden mellan våra kroppar. Hemma var här.
Så jag öppnade mitt hjärta. Klampade in som ett yrväder och väntade mig inte att han skulle ta av min jacka. Jag tog av den själv, slängde den på golvet och gick in med blöta skor.

”Det är en av de där dagarna då självförtroendet inte räcker till. När allt du har hållit inom dig brusar upp genom flaskhalsen som en skakad läsk och exploderar på din finaste vita tröja.”
”Vad hände?” Hans hand letade reda på min under täcket, tvinnade ihop sina fingrar med mina och strök sin tumme längs mitt pekfinger. Han torkade upp mina blöta skoavtryck, två i ett svep utan att smutsa ned sig själv. Musiken ljöd högt från högtalarna jag murat runt sängen. Musiken var nära, stängde ute allt annat. Min tunga slickade tonerna och orden steg mig åt huvudet, tankarna slutade blöda.

Jag reste mig upp, för första gången på länge, och vacklade runt med alldeles för långa ben, knöt loss min snara jag hade runt halsen och sparkade in den under sängen. Jag var ute på hal is, gjorde piruetter utan hämningar och stampade och skrek till ljudet av en gammal, stålsatt banjo.
Min röst var stadig när jag predikade ”Jag struntade i kaffet. Jag struntade i livet. Det får fortsätta utan mig ett tag. Det var så enkelt igår. Sedan blev jag nykter. Nu, kom hit. Jag har slutat bry mig, slutat bry mig om vad du tycker om mig. Har du sett mig så här kommer du aldrig komma tillbaka så nu får du dansa en sista gång med mig. Kom och dansa med mig. Sista och första.”
Och när isen sprack och jag blev kall tog han min hand, som innan och lite till. Han styrde mig mot en säker strand och la min hand i en nacke jag aldrig känt men alltid känt till och jag kände gåshuden under fingeravtrycken jag lämnade i hans mjuka, gjutna, arkitektoniska nacke utan att han ryggade tillbaka och utan att jag sprang iväg. Han blev dörrkarmen jag lutade mig mot och omfamnades av.


”Mina känslor har tagit slut. Få mig att känna. Har jag dig?”
”Du har mig. Och jag har dig.”