och vad försöker jag säga med alla dessa ord

som väller över mina läppar

och ramlar på pappret

likt askan som flyger i luften

och landar på snötäcket och små prickar uppstår

det sorgliga svaret är nog: ingenting

inget av värde alls

mina innersta ord

består endast av luft

och är torftigt smyckade med tomt smicker

så många gånger som jag har försökt med vackra formuleringar

och med ett civiliserat språk

och varje gång har mina försökt obönhörligen fallerat

att vara mänsklig

verkar vara en omöjlighet för mig

ett uppdrag dömd att misslyckas

för all dessa ord ekar fel i mitt öra

allt som jag skriver

det som jag talar

till och med det som jag drömmer

är inte mitt språk

det är fjärran från mitt innersta utryck

min egenart finns i den ständiga förvirringen

och självförnekelsen

som jag släpar med mig

i en trasig resväska

nej

den är fastsnurrad vid min ankel

så att jag aldrig skulle kunna glömma den