jag är så van vid

att alltid stå sist i kön

sätta mig själv i andra rum

tillgodose andras behov

och glömma mina egna


jag är så van vid

att se andra som bättre

klokare och värda mer

rätta mig i ledet

göra mig osynlig

inte våga säga ifrån eller ge uttryck för mina egna önskningar


jag är så van

men kroppen

den har börjat säga ifrån

den värker och skrumpnar

den smärtar

och lever i en glädjelös tillvaro utan hopp

men den vill ha mer

och jag vägrar


på cellnivån

pågår en intensiv protestmarch

men jag försöker att negligera den

jag är ju så van

och vet inte något annat