Det finns en oas i livets öken
– en fristad från oro och krav.
Jag närmar mig sakta, få är besöken
på min ö i tillvarons hav.

Till ett inre rum i själens hus
invid mitt väsens kärna
till en källa av styrka och ljus
– given av fjärran stjärna

drar jag mig undan. Där slår jag mig ner.
Sinnets lövsal ger svalka och frid
– skuggig och grön. Tillförsiktens blommor ler.
Stilla, rofylld jag vilar en tid.

Ute svallar livets vågor höga.
Här leker skymingslena brisar.
Ängslans stormar betyder föga.
Tystnaden själens vånda lisar.

Det finns en säker hamn i livets flod
– en tillflykt från svårmodets värld.
Där får jag styrka, där vinner jag mod
på min vidare levnadsfärd.