Jag vandrar över tidens ängar.
Livets skeenden skiftar,
likt gräsets vippor vajar
för mina steg.
Ur gräsets frön
spirar minnenas örter.
Den vemodiga doften
har sin hemvist
i sommarnattens framsmygande dimma.

Vinden drar obönhörligt fram
över tidens ängar.
Än nynnar den sorgset.
Än vrålar den hänsynslöst.
Än susar den monotont.
Än viskar den tillvarons hemligheter.

Vid min sida går en man,
ett andligt syskon – en själ av min själ.
Jag håller hans hand – hårt i min,
rädd att han ska falla,
rädd att den ovarsamma vinden
ska bryta livets sköra blomma.

Vi vandrar över tidens ängar.
Vinden är kall och obarmhärtig,
likt vinterns hand
kring höstens sista ros.
Jag kastar en hastig blick
fylld av hjärtats oro och vånda
på örtens tappra kamp.
Örten,
blek men ännu inte vissen,
böjd men ännu inte bruten.

Jag faller på knä,
kupar mina händer
kring livets sköra blomma,
som skydd för nordanvindens bistra fläkt.
Jag andas varligt värme
på den väna plantan.
Går dess blomning mot sitt slut?
Vem kan hindra bladen från att blekna?
Är kampen alltför mödosam?
Är vandringen alltför lång?
Är det dags att vila
i det mjuka gräset?

En ängel vandrar över tidens ängar.
Hon svävar honom till mötes.
Är det tid att släppa taget
om hans hand?
Varför skulle jag väl tveka
inför ljusets storslagna skepnad -
hans nästa ledsagare,
hans nya reskamrat
på vägen mot oändlighetens rymd?
Vad betyder händers band
när hjärtan är förenade?

De vandrar över tidens ängar -
bort mot evighetens vidder.
De vandrar genom stiglöst landskap
dit mina steg ej når.
Vinden bär hans lättnad.
Vinden bär min ensamhet.
Vinden bär vår längtan.
En stilla susning krusar livets gräs.

Jag vandrar över tidens ängar.
Livets skeenden skiftar,
likt gräsets vippor vajar
för mina steg.
Ur gräsets frön
spirar minnenas örter.
Den vemodiga doften
har sin hemvist
i sommarnattens framsmygande dimma.