Högrest, mäktig över landet den vakar:
snöklädd, samlad och kylig.
Matt människoblick dess svalka söker.
Sitt rätta kynne skickligt den döljer.

Kalt månlandskap mot dalen löper:
vidsträckt, torrt och rött.
En sällsam, avmätt tystnad råder.
Besökaren i vördnad bugar.

I underjorden draken slumrar:
stillhet, mörker, undran.
En tapper ört sig ur jorden tvingar.
En kuslig dimma, en föraning, sig sprider.

Från avgrunden hörs draken vråla!
Vulcanos djupa stämma!
Hans heta andedräkt till himlen når.
En doft av urtid ur svalget väller.

Högrest, mäktig över landet den svallar:
blodröd, brandgul, vitglödgad.
Raseriets flammor på himlen tecknas.
Etna har sitt sanna kynne röjt!

En glödande flod över sluttningen flödar.
Allt liv på flykten den driver.
En stunds tvekan, vilken väg ska den ta?
Är människors ståt värd att bevara?

Floden har stelnat, tyst är det åter:
livlöst, rökigt och varmt.
Draken sig vilar, har fallit i sömn.
Snart glömska över uppträdet råder.

Högrest, mäktig över landet den vakar:
snöklädd, samlad och kylig.
Matt människoblick dess svalka söker.
Sitt rätta kynne skickligt den döljer.