Solen som går ner på kvällen
färgar himlen röd som blod.
Ser på dalen ifrån fjällen.
Världen fortfarande god.
Skådar sköna ljuva ställen
ifrån berget som jag stod,
som den minsta och den största
i det sista som det första.

Himlen färgades av branden.
Solen sänktes röd och rund.
Stjärnor tändas längs med randen,
sloknat ljus från solens blund.
Ännu håller jag den handen,
som jag älskade var stund.
Natten som ska förestånda.
Hand som smeker ömt min vånda.

Snart finns inget mer förflutet.
Världen upphör om ett tag.
Nattmörker omsluter slutet,
så det inte kan bli dag.
Tiden strömmar oförtrutet
sväljer allt som nyss var jag.
Till evigheten dit jag flyger.
Natten bakom skymning smyger.

Sedan allt så tyst och stilla.
Ingenting är farligt mer.
Ingenting kan göra illa.
Ingenting som ängsla ger.
Ingenting om "hat" och "gilla".
Bortom det jag inget ser.
Alla åren, som var livet,
är i evighet beskrivet.