Ibland klev du fram och kastade
kaskader av poesi över mitt huvud.

Det var någonting i din blick
när du talade om ordet
när du talade om livet
när du talade om vännerna
när du talade om kärleken.

Det var konfetti i dina ögon,
men där fanns också ett svårmod
som du besegrat

De där små pratstunderna
så betydelsefulla
i vardagshelvetet

Du pekade mot en dörr
som jag aldrig annars sett

och tack vare dig
andades jag på nytt

Fick möta mina svagheter,
mina demoner,
min poet i livet
och slutligen min styrka

tack vare mig själv
andades jag sedan vidare

Ja, det var någonting i din blick
och i det du sa
om att det aldrig är för sent.

Sen dog du.
Så paradoxalt.

Men jag vill ändå tro
att du hade en poäng
Det är aldrig för sent

och vi andas nu vidare dig förutan

Jag kan fortfarande sakna
hur du kastade kaskader av poesi
över mitt huvud.