Varför står han så oförstående – den store statsmannen?
Varför står han helt stum – den vältalige politikern?
Inför motståndsmannens knutna näve!
Minns han ej sin barndom?
Har de många åren dolt pojken i avlägset dunkel?
Pojken som i vanmakt skrek åt modern.
Pojken som rev ned - salongens bästa vas.
Ett kraftlöst anfall utan resultat –
när orden tröt, när rösten inte nådde fram.
En attack född ur frustration och raseri –
över att inte höras, inte respekteras
över att inte få bruka sin vilja
över att inte få uttrycka sitt väsen.
Minns han ej den pojken,
stormaktens stolta statsman, där han står -
inför motståndsmannen från världens dystra hörn?
Är inte motståndsmannens mörka uppsyn –
en spegling av pojkens raseri?
Är inte supermakten en sinnebild –
av modern - stor och väldig?
Är inte terrorn pojkens sönderslagna vas?
Ett skri av frustration och raseri –
över att inte höras, inte respekteras
över att inte få bruka sin vilja
över att inte få uttrycka sitt väsen.
Hur lätt kunde inte ilskan ha blåst bort –
med rättvisans och tålamodets milda bris!
Hur lätt kunde inte vasen varit hel –
om modern hade lyssnat och förstått!
Erkännande och respekt var början -
på relationen han aldrig sökte.
Försoning och diplomati var svaren –
på frågorna han aldrig ställde.