Vi har alla vårt språk, förenat av en standard men ändå förgrenat i olikheter. De olika språken smittar av sig och lär andra, i den mån vi rör oss i offentliga rum. Ett visst tillrättaläggande styr (exempelvis TT-språket i journalistiska sammanhang). I Svenska Dagbladets kolumner skriver bland andra språkvetare, författare och jurister.

Den senare gruppen finns representerad i dagens tidning. Gunnar Strömmer är jurist och har ett språkbruk i viss mån säkerligen format av en vardag med lagen. Det är naturligt att vi influeras av de miljöer vi rör oss i.

Även om Strömmer med största sannolikhet tonat ned juristsvenskan i Svenskan dyker ordval upp som en ”vanlig dödlig” (inom annan yrkesgrupp) antagligen inte hade gjort. Berikande? Ja, kanske främst i den mån man är en medveten läsare. Medvetenheten leder till aktiva val: vill jag ta efter det här? Kan jag ha användning av det i andra sammanhang?

Samtidigt sköter vårt undermedvetna mycket av jobbet. Så länge vi läser tar vi till oss en del av de ordval och meningsuppbyggnader vi möter. Och plötsligt dyker ordval upp när vi minst anar och mest av allt behöver dem. En slags språklig livboj, kan tyckas.

Det jag dock reagerar på i Strömmers kolumn är valet av talspråksklingande ”funkar”. Det bryter mot hans annars välformulerade text. I en av Sveriges största tidningar, dessutom med konservativ ‘touch’, förväntar sig många förmodligen ett välvårdat språkbruk. Funkar då verkligen funkar?

År 1917 gavs Frödings samlade skrifter ut i tio band (Albert Bonnier). I första delen, band I-II, har Ruben G:son Bergs inledning kryddats (?) med ett ordval, liknande det Strömmer gjorde i dagens SvD-kolumn, nämligen ”varann” istället för ”varandra”. På den här tiden skrevs också rubrik med punkt, något vi inte använder oss av i svenskan idag. Ruben G:son Berg var svensk litteraturhistoriker och språkforskare född 1876, han bör därför antas vara tillförlitlig som språkkännare i sin tid. Har vi i en slags överkorrekthet idag fått för oss att alternativa former av just varandra och fungerande faktiskt är fel?

Vad är då egentligen att vara språkvårdare, eller för den delen, språkkonservativ? Vad är rätt och vad är fel att skriva? Vi vet att språket ständigt förändras – för det finns både förespråkande förändrare och motarbetande språkkonservatister. Men att vara medveten och ställa frågor, diskutera och fundera, är förmodligen ofta det enkla svaret.

Vi kan aldrig vara säkra i våra språkligt förgrenade olikheter och förenade likheter. I den språkliga vardagen tycks det bara gälla att ta sin naturliga del i lokalvården.