Kärlekens synd

Två signaler.
- Hej, du har kommit till larmcentralen, är detta ett nödläge?
Två oregelbundna andetag. Två snyftningar.
En stor tystnad.
- Hej, du har kommit till larmcentralen, är detta ett nödläge?
- Jag behöver en ambulans, får jag fram samtidigt som greppet om den svarta plasttelefonen blir hårdare.
- Stämmer det att ni ringer från Tehran tågstation perrong 2?
Jag nickar samtidigt som jag trycker in ögonen i skallen på mig.
- Vad gäller det?
- Det har begåtts ett självmord. Snyftningar väller fram som tack för att rösten inte sprack.
- Vem är offret?
- Jag är.

Mamma berättade alltid för mig att när man dör så kommer det ett tåg och hämtar en. Tåget är vitare än snö och kommer mycket oftare. Det finns ett svart tåg också som hämtar de människor som inte förtjänar att åka till paradiset, utan de åker till en plats där de straffas med evigheten som sällskap. Jag blev väldigt rädd då, för en åttaårig pojke är det alltid obehagligt att få höra talas om döden. Mamma tröstade mig då, hon kramade mig och talade om för mig att alla barn har en fribiljett till det vita tåget. Jag slutade oroa mig.

Men nu är jag sjutton, och man slutar att vara ett barn när man är arton, enligt lagen.
Man kan inte säga att jag varit ett helgon i alla dessa år, men mitt liv har varit fritt från synder. Ända tills förra veckan.

- "O Iran, o smyckade mark O, din jord är källan till konsten. Långt ifrån är onda tankar vara. Må ni vara varaktig och evig. O fiende, om du är av sten är jag av stål. Kan mitt liv offras för den rena jorden i mitt hemland..."

Det var nationaldag, och vi sjöng för vårt hemland. Jag kom försent till lektionen, straffades med att linjalen snärtade till mig i huvudet innan jag klämde in mig i ledet och sjöng med alla de andra gossarna. Det var då jag såg honom, Said, den nya pojken. Den vaga aprilsolen gnistrade i hans tjocka mörka hår, jag slog vad om att det var vågigt om det växte ut. Jag flinade för mig själv, han måste vara väldigt nervös och det måste man utnyttja medan man kan. Jag plockade varsamt ut riskornen ur den slitna byxfickan och väntade på det rätta ögonblicket då magistern dirigerade åt andra hållet, jag kastade en, två, sedan tre innan han vände sig om för att leta efter gärningsmannen som hade strösslat ner hans finklippta hår. Han märkte mig inte, jag var bra på att mima. När han gav upp fortsatte jag med hysset. Den här gången var han mer alert, innan jag hann träffa honom för fjärde gången, kastade han sig bak mot mig och tog tag i min väl knäppta krage och drog ner mig på marken. Adrenalinet började pumpa i mig direkt efter chocken, och alla de andra pojkarna skapade en stor ring runt oss, som en brottningsarena.
- Slagsmål! Slagsmål! Slagsmål!
- Ur vägen era skitungar! Magistern drog undan de exalterade eleverna som kycklingar. Han särade på mig och Said, som hade lyckats ge varandra en onekligen beundransvärd omgång. Vi blev satta i skamvrån resten av skoldagen. Efter en lång tråkig tystnad började vi ge varandra komplimanger för vad den ena hade gjort med den andras ansikte. Blåtiran runt Saids vänsteröga var en vinklad högerkrok och min fläskläpp som fortfarande blödde hade Said orsakat med armbågen. Det var så Said kom att bli min värsta vän. Halva den tid vi spenderade med varandra bråkade vi, och resten av tiden fick vi andra att bråka med oss. Jag älskade honom, han älskade mig. Jag älskar honom fortfarande, han hatar mig nu. Känslorna blev trassliga då den morgon vi båda hade försittning, med orsaken skolk under eftermiddagen dagen innan. Magistern hade gått ut för att hämta te från lärarrummet då Said berättade för mig att han har blivit trolovad med sin syssling i Mashhad. En dämpad svartsjuka växte i mig då och det gjorde mig frustrerad. Jag började gräla med honom och sa massor av onödiga kommentarer som gjorde oss till ovänner.

Under en hel vecka pratade vi inte med varandra. Till slut klarade jag inte av det längre.
Efter näst sista timmen, då att vi under en hel veckas tid hade ignorerat varandra, drog jag honom mot mig i korridoren.
- Vad håller du på med? frågade han kallt.
- Jag vet inte. Men jag är arg.
- Tror du jag bryr mig?
- Ja.
Sedan gjorde jag vad varenda fiber i min kropp sa till mig att göra och varenda nervcell i min hjärna strängt förbjöd mig att göra. Jag kysste honom. Och jag vet att han kysste mig tillbaka innan han klippte till mig.
- Ditt as!
Han såg på mig med sina mandelbruna ögon innan han flydde sin väg. Eleverna i korridoren stirrade blint på mig och sedan började de spotta ut glåpord. Jag sprang då efter honom, men utan framgång. I ytterligare i en vecka pratade jag inte med honom, jag såg honom inte ens. Jag var helt ensam, jag hade förvandlats klassens svarta får. Det viskades om mig, och i korridoren sjöng eleverna om bögfjollan. Det var på lördagen, när jag kom hem efter skolan som jag fann min mamma i tårar. Min yngre bror tröstade henne och när hon hörde att den kastanjbruna ytterdörren slogs igen kom hon emot mig.
- Din jävla unge! Vet du vad du har gjort?! Hur kan du göra så här mot din egna familj!
Hon hämtade andan och gjorde ett snabbt bedjande mot Gud innan hon fortsatte skrika halsen av sig.
- Hur kan du vara så självisk!!!
Just då gick dörren upp på nytt och min far kom in med ansiktet lika rött som granatäpplerna på innergården. Det första han gjorde var att smälla till mig med handflatan på kinden, sedan sparkade han mig. Jag låg på marken och försökte skydda mitt huvud med armarna.
- Du är inte min son längre! Din bög! skrek han medan han slog och slog. Min mamma bara grät och grät. Jag försökte krypa bort men då hejdade han mig med en spark mot min mage som fick mig att kyssa marken återigen.
- Du tillhör inte den här familjen längre, ditt slödder!!!
Jag kom upp på mina ben och snubblade ut i från huset. Det fysiska våldet var som citronsaft i ögonen jämfört med orden som var som knivhugg i bröstet. Min far slängde allt han fick tag i efter mig, tills mamma stoppade honom från att krossa den dyra Mazandaranvasen.
Allting kändes som en film, overklig, men med färg. Ur näsan rann det purpurrött blod. Min före detta far hade kastat min skolväska efter mig som jag bar på klumpigt samtidigt som jag hasade mig ner för gatan. Solen hade börjat gå ner och sken med en aprikosfärgad ljusslinga över affischen, med vår nuvarande konung på, som var smittad av propaganda. En man gick förbi mig, när portföljen, med allt mitt skolmaterial i, gick upp. Vinden slet i mina arkivblad med sin skugga och drog ut de fladdrandes. Jag jagade mina flygande papper som nu smakade på friheten i vårt inlåsta land. Mannen som gick vid min sida fick tag i en rymling men innan han gav mig flygen läste han den. Han fick en äcklad min, spottade på mina skor och istället för att ge mig pappret gav han det åter till vinden och gick sin väg längst den spruckna gatan. Jag fick tag i pappret, och fastän bokstäverna på det var skrivna i bläck så kunde de lika gärna vara skrivna i blod: " Du kommer hamna i helvetet. "
En iskall känsla utav skräck kröp längst min ryggrad som en själslukande tusenfoting. För jag visste att det som stod på pappret var sant. Jag hade syndat grovt, kysst och älskat en annan pojke, min plats var hos Lucifer. Jag sprang mot tågstationen. Slog numret.

Två signaler.

Två själar.

Tusen tankar som hemsöker mig.

- Hej, du har kommit till larmcentralen, är detta ett nödläge?
Två oregelbundna andetag. Två snyftningar.
En stor tystnad.
- Hej, du har kommit till larmcentralen, är detta ett nödläge?
- Jag behöver en ambulans, får jag fram samtidigt som greppet om den svarta plasttelefonen blir hårdare.
- Stämmer det att ni ringer från Tehran tågstation perrong 2?
Jag nickar samtidigt som jag trycker in ögonen i skallen på mig.
- Vad gäller det?
- Det har begåtts ett självmord. Snyftningar väller fram som tack för att rösten inte sprack.
- Vem är offret?
- Jag är.

Jag går mot rälsen, med knutna nävar, väntar inte tillräckligt länge.
Jag har ingen tid.
Jag tar tåget för tidigt.













I Iran är homosexualitet belagt med dödsstraff. Det härjar en stor homofobi i landet, mycket på grund av de religiösa reglerna. Armin, som är huvudpersonen i novellen levde på sextiotalet. Mycket har förändrats i landet sen dess men inte synen på homo- och bisexuella kvinnor, män och transpersoner.