.


Det är när jag slår i tån och det gör
så där jäkla skitont som jag liksom
vaknar upp och märker att jag lever.

Det känns så bra att jag blir påmind
om det och så går smärtan över på
bara några minuter. Sedan biter jag

mig ofrivilligt i läppen efter att ha satt
mig att äta och dagdrömmerierna
kommer över mig. Då vaknar jag upp

och förstår att det är för att jag skall
koncentrera mig på att äta istället för
att bara låta tankarna driva som för

vinden. Smärtan är till för att skärpa
och slipa mina sinnen. Sedan när jag
stöter armbågen i något fast och icke

så eftergivande föremål skall jag förstå
att hålla mig i fokus i verkligheten och
inte förfalla till grubblerier på olösliga

problem. Det är när jag sätter något i
fel strupe som jag då jag får luft igen
förstår att uppskatta livet så som det

är. Man må ta det till vara och göra sitt
bästa. Lägga manken till och inte gå
igenom det som en jäkla sömngångare.

Men ont det skall det göra och det gör
det. Att leva är att ständigt behöva
påminnelser om varför man alls är här.

Man måste förstås förstå att allt det
där man bara tar med förskräckelse
det är till för att stärka en. Jag har

nått den insikten gång på gång. Det är
bara det att jag aldrig riktigt lär mig att
leva i nuet. När nuet är där är jag nästan

alltid någon annanstans och då känns
det skönt att kunna bli påmind om livet
som det pågår medan jag själv går och

som drömmer mig bort, till ett annat
land. Ett land dit ingen kan följa med
det är en väg man går själv. Jag måste

sluta nu för jag törstar och hungrar
något, kanske är det... målet? Det är
nog dags för en kopp hett och en smörg*



(Texten har legat och vilat sig i utkast sedan 2011 11 19)