Jag sover 11-12 timmar per natt
ändå vaknar jag nära utmattad
Stapplar upp och sätter på kaffe
Dagen en dimma och jag en zombie
Detta är absolut inte livskvalitet

Halvpsykotisk sätter jag på poeter,
en av mina oaser i mitt så kallade liv
Funderar på utvägen: psyket...
Men vad skulle jag göra där, ligga
och stirra tak, som jag gör här hemma

Gud, varför är mitt liv så hårt och svårt?
Vad ska jag göra de 40 närmaste åren,
när jag inte orkar med andra människor,
när mitt medvetande är en enda dimma,
och tomheten breder ut sej som en öken?

Är detta livet ett straff för något jag gjort
i ett tidigare liv? Känns som om döden
är en rimlig utväg, en nödutgång.
Jag känner mej slut som människa,
och jag kan inte ens gråta över mitt elände.