Det var på eftermiddagen 
den 1 november 1967. 
Min bror Håkan kom aldrig 
hem från lekskolan.

Han var 6 & ett halvt år ung, 
& blev påkörd av en lastbil, 
som passerade den buss 
han & vår syster just klivit av. 
Högertrafikomläggningen 
hade skett i september. 
Min älskade bror, 
med svåra skallskador, 
fick somna in dagen efter.

En tystnad ikväll & inatt. 
Jag sitter som bedövad vid 
datorn. Det susar i örona. 
Sorgen, som packat krut 
dunkande mot revbenen. 
Jag var 2 & ett halvt år den 
förbannade eftermiddagen. 
Jag minns ingenting, 
men jag känner dom; 
Katastrofvibrationerna. 
Liknande känslor, atmosfär, 
som under Tsunamin, 
Estonia-tragedin, etc. 

Hur ska jag kunna finna uttryck 
för någonting som jag inte minns?
Kan man göra en arkeologisk 
utgrävning i sitt djupaste 
undermedvetna? 
I min gamla familj kom aldrig 
en läkande sorgeprocess till 
stånd efter olyckan. 
Gravt bristande krishantering.

Tapetsera, tapetsera över vår 
smärta, det blev vi duktiga på.
Men under alla tapetlager & extra 
gipsskivor, grodde katastroferna

Håkan, vi älskar dej!