om jag tydde mig till konsten istället
för till korset
och lät frågorna sippra ut mellan fingrarna
skingras
om jag följde min längtan efter alla uppbrott
lät stycket stängas vid sekunden
aldrig befriade det klara durackordet
till sin klang?

varför måste allting lösas?
varför inte välja vansinnet, storsinnet?
kan jag landa i oredan
och bo där?

det finns ett brott emellan oss
den vilja som borde andas lika
är kluven och vild

min bön: ge mig trådar
så ska jag väva min oro
eller gör mig till tråd
i din väv så får jag frid

jag vill bekänna mina tankar
jag tänker fritt och det fångar mig
det håller mig helt fast
jag har så mycket tårar

jag hör människor som anklagar Gud för lögn
jag går hellre i döden för en sanning
jag inte kan känna
än sluter mig till den tro som stannar vid mig

kanske är det den intill dårskap lojala
som orkar, bara hon
frågan är vem man får vara
vems ansikte som är min mask idag
vems liv som är min story
vilken ram jag kan göra sann, jag måste ju

hör ropen! vems är de?
inget som på allvar bryter mitt sorl men
jag lyssnar av nyfikenhet och sedlig rädsla
innan morgonen kan svaret ha landat
vid mitt fönster

jag hoppas på den nåd jag redan äger
inte? den drar
i mitt bröst när jag går mot altaret
som ett tilltal jag inte kan fly från
den utgör den tro jag kan böja mig för
jag längtar efter Gud av så billiga skäl

jag har rättvisan som ansvar, som ett
barn jag inte älskar
vi bär det vid bröstet tillsammans
bara så kan man orka
en sådan färd

jag har tänkt tanken, visst
att sluta ingå
att låta vardagen vara så långt min tanke får gå
bröd och vägar

jag tror jag skulle gilla det
den tanken skyr jag mest