Det är sant
för att det bara är en själv
som kan göra det egna livet underbart.

Även om de andra
står och stampar i kulissen
så är det ens eget liv som räknas.

Gör man något till synes 'för andra'
så är det ändå för sin egen sköna upplevelse
i 'efteråt' som är drivkraften.

Att man sedan klantar sig ibland
så livet blir en smula mindre underbart
stundom

det ligger bara i hennes* natur
och skall inte ses
som något klandervärt.

Men själv är som sagt bästa dräng
och så får man ta sorgerna
med den klackspark

man kan och gå vidare
om det inte ville sig
som så alldeles väl.



*Med 'henne' menas här alltså människan.
Emedan människan ofta nog beskrivs i feminin form.
Dessutom hör hon till det täcka könet, medan mannen då i motsvarande form måtte tillhöra 'det otäcka'.