Nu har vi kommit hem igen, efter dagarna på stroke-kliniken. Decembersnön har hunnit smälta och spåren från helikoptern på ängen är borta. Vintergrönt lyser gräset där.
Min hustru är tillbaka. Det lever åter, vårt hus.
Hon är trött, visserligen, kvinnan min, men ändå så full av kraft.

"Borde vi inte promenera idag?" säger hon, vilande i soffan. "Dom sa ju på sjukhuset att jag skulle motionera".

Hon ler mot mig, aningen snett, prövar att vissla.
"Jag skall ju öva läpparna också, sa dom".