Jag sitter på en grå, halvt mossbelupen sten i skogen, mitt i en glänta. Hit brukar jag ta mig när jag vill vara ifred och samla tankarna, komma tillbaka till mig själv och min inre balans. Det händer inte mycket här – och det är precis som det skall vara. Det händer i gengäld en hel del på andra platser på vår jord, som demonstrationer, krig, olyckor och naturkatastrofer. Här sjunger bara fåglarna sin trösterika sång. Jag känner inte alla till namnet men jag känner så väl igen deras läten. Grövsta rösten har kråkan. Kanske finns det även korp här. Ibland ljuder fornnordiska klanger som måste härröra från Odens följesvenner.  Eller? Göken håller mig sällskap under sen vår fram till midsommar. Dess tonsteg från C till F är mig så kär, en själens lisa. Det blir inte riktig sommar förrän jag hört lärka, gök och näktergal. De utgör för mig sommarens välljudande lite sagoaktiga ornitologiska treenighet. Och så vill jag höra tranorna trumpeta när de flyger norrut i slutet av mars och söderut i slutet av september.

Det finns en symfoni av fågelläten i min skog, även under den ofta kalla och barska vintern. Den är inte så fyllig och mångfasetterad i köldens rike men det finns alltid en tapper skara sångare även då som är mig trogen och håller mig sällskap. Det är jag mycket tacksam för. De lugnar ner mina ibland sargade nerver och det är lika välgörande som nattens vila.

Så sitter jag där bara på min sten i skogen. Jag har upphört med mitt vardagliga göra och bara är där jag är – betraktar och lyssnar. Inga märkligheter precis. Ibland finns det dock en tröskel att ta mig över så jag verkligen cyklar hit ut. Ibland bjuder min bekvämlighet motstånd för det är en dryg mil dit. Ibland tycker jag att vädret verkar lite vresigt och inte tillräckligt lockande att vistas i. Men har jag väl kommit över tröskeln – även bokstavligt – och satt mig på cykeln, är jag tacksam mot mig själv att färden till skogen blev av.

Jag tar aldrig med mig mat, som kaffe och smörgås eller ens frukt eller godis. Här skall själen få näring, inte kroppen. Men om Huldran och Pan bjuder på smultron eller hallon tar jag tacksamt emot deras gåvor. Ibland ekar hennes skratt mellan trädstammarna – eller var det bara en fågel? Ibland här jag en flöjtton eller flera – en fågel det med? Inte lätt att veta.

Detta är en plats där jag kan lämna allt måste-göra därhän, liksom varje begär efter spektakulära upplevelser. Här kan jag bara vara, möta mig själv, finna mig själv och min inre harmoni igen.

Jag sitter på en grå, halvt mossbelupen sten i skogen, mitt i en glänta. Jag bara är. Här. Nuet - tiden är upplöst. Detta är evigheten.