Hur kommer det sig att man kan vara kär en skapligt lång tid och sedan en dag upptäcka att känslan 'tagit slut'?

Det är som att syret i den tanken som heter förälskelse har slut på 'bränslet'.

Det går inte att fylla på den någonstans heller, den är bara 'tömd'.

Förtretligt är det, förälskelse som inte 'övergår i kärlek', är det för att man är alldeles för egenkär för att våga leva, lämna över 'kontrollen' till ödet, en annan människa?

Varför blir jag inte kär igen?