Det svider inombords när jag tänker på att du inte är kvar.
Varför tog du din stav och vandrade in bland skuggorna.
Du vet att jag inte kan följa med, men ändå går du bestämt.
Jag ropar efter dig, men du tycks inte höra.
Även fast du är borta och skuggorna är den mur jag aldrig kan klättra. Så känner jag din ständiga närvaro och ditt vakande öga som sveper över mig.