The Clash, provocerade, punkigt och passande. De rökfyllda rummet med öldrickande huliganer och passiva rökare hade aldrig varit mer inbjudande, utan att kännas det minsta hemtrevligt över huvud taget.
Undermöblerat, skitigt och framförallt: utgjorde det en viss fara, som verkade göra att det var precis därför de bestämt sig för att det var rätt ställe, och om de skulle få för sig att dö den kvällen, var det till tonerna av Joe Strummer och hans klassmotsättningar.

Jonah var bara 14 år den sensommaren, när han satt där med en cigg mellan fingrarna som krympte för varje bloss han drog. Den klena kroppen förtydligade att han inte hörde hemma där, med en flaska i handen och det nervösa ansiktsuttrycket, han gjorde allt för att smälta in bland de betydligt äldre. För att få den uppmärksamhet som han desperat hade ett behov av, speciellt från Francis.

Francis satt i den slitna soffan, som en gång i tiden varit vinröd, med en cigg hängande löst i ena mungipan, en öl i handen och armen i ett löst grepp runt en tjej.
Han var mörk, spännande och som tagen ur en 40-talsfilm, till och med när han drog linor från bordets ena ände till den andra och ett stuk av James Dean. Precis så ville Jonah vara, mystisk, dekadent, socialt accepterd. Francis med det galna håret, som han garanterat gnidit mot soffan för att få den elektriska effekten. Francis som var minst tio år äldre, som satt med en löst knuten slips och kavaj, något som Jonah bara kunde stirra på i förundran.

För att inte stirra sig blind tog han en klunk öl och låtsades tycka om det, mötte Francis blick och tittade diskret bort. Blicken landade på tjejen som tidigare suttit nedsjunken i soffan med en hand på Francis lår.
Hon låg på golvet med sitt långa och tjocka hår utspritt i något, som Jonah gissade vara hennes egna spyor. Han rynkade näsan och lät blicken leta efter Francis igen, men han var borta. Istället för att leta vidare, koncentrerade han sig på musiken och hur suddigt allt i rummet var. Det sved i hans ögon och han blinkade irriterat för att försöka se mer än dimma, även om han inte var säker på om dimman var i hans huvud och inte i ögonen.

Handlade det om att hitta oss själva? om det nu gick att bli så naiv, men vi kunde inte vänta med att ta oss från det ställe vi känner. Alla chanser vi hade att ta oss därifrån på, låg framför oss, fanns inom oss, och vägrade lämna oss. Och vi undrade om detta var allt vi ville vara, om det var allt vi var kapabla till att bli. Om vi aldrig skulle ta oss härifrån, om vi verkligen ville stanna.

Jonah vaknade till det sprakande ljudet av en Lpskiva, han såg sig omkring och banade en väg mellan människorna som låg där, fortsatte in i köket och spydde på golvet. Han drog tröjärmen över läpparna och fortsatte att gå. Klev över och kröp under tills han hittade det han sökte. Francis låg på rygg i hallen med skjortan uppknäppt och slipsen runt halsen.
Jonah satte sig ned och la en hand på Francis bröstkorg och mumlade de ord hans hesa hjälte en gång yttrat med viss ansträngning

Om vi får för oss att dö ikväll, kommer det vara till tonerna av Joe Strummer.