Slowly, now var ärlig när vi satt i en röd bil på krokig väg, liten, men lagom utrymme för benen och vi var närmare himlen än vad vi någonsin skulle kunna komma, den morgonen, och livet var för kort för att ödsla tid i sjukhussängar. Vi behöver bara lite sömn sa han, lite tid att frigöra våra sinnen från trängseln, rädslan i våra hjärtan, det är sagt att det är vad som får oss att överleva, vi behövde bara lite hjälp att få tillbaka andan. Slowly, now.

Han bröt tystnaden.

Jag dödade ett rådjur… jag var tvungen, hur förklarar man att man är tvungen att döda något? Att jag kört på det, och jag hade inget val än att slå ihjäl det, för någon som är 4 år? Han sa det med lite undertryck, som om han tagit sig igenom det, utan att veta hur, och jag visste inte.

Det var så allt började, i bilen, där jag blev lite modigare. Lager efter lager formade mig, oss, av följbar lera, nära kustlinjen, skuggade de oss, som en svag bris genom tidvattnet, skrev vi hans namn i sanden. För han fanns inte längre, och det var första och enda gången jag såg dig gråta, och det var fint, öppet och sårbart.

Jag stirrade upp I taket, fäste blicken, nynnade lågt, rädd för att du skulle höra mig. Och du frågade vad jag tänkte på. ”Det är inte rättvist” Viskade jag hest av mina metaforiskt rökfyllda lungor, aldrig rättvist.

Vi brann inne den natten, kompromissade inte med självlysande stjärnor i taket, när jag höll din hand som om någon karvat den ur sten. Och jag visste inte om det var vi som skakade eller om det bara var jag. Och även om allt gick förlorat den kvällen, om vi inte skulle ta oss längre än så, lovade jag mig själv att jag skulle mena det mer, när jag andades.