SALTSYREYRA

Mellanskolan kallades årskurserna tre och fyra i den gamla skolan innan grundskolan infördes, och jag hade min ”favoritfröken” alla kategorier som klasslärare under mina två mellanskoleår. Hon liksom jag var fantasifull, hon på gränsen till inbilsk, jag mer måttligt; vi tyckte båda om att teckna och skriva och, framför allt, att läsa sagor, både folksagor och konstsagor. Dock hade hon vissa egenskaper jag hade svårt att förlika mig med: hon var skvalleraktig och oerhört nyfiken samt formidabelt fenomenal på att ”blåsa upp” bagateller till gigantiska proportioner. Ja, hon kunde, som de skvalleraktiga hönsen i H. C. Andersens berömda konstsaga, verkligen göra ”en höna av en fjäder”. Detta i sin tur ledde till olika typer av förhör för att ”reda ut problemen”, problem hon själv i sin inbilskhet var det egentliga upphovet till, och under dessa förhör försökte hon på olika sätt provocera fram för hennes egna syften nyttiga typer av angiveri. Dessa kunde premieras på olika sätt, men inför klasskamraterna var det en vansklig metod som kunde leda till utanförskap och utfrysning.

Jag tror jag gick i tredje eller fjärde klass, när småskolan för årskurs ett och två en bit norrut byggdes om. Det fanns under en stor del av höstterminen olika slags byggnadsbråte tillfälligt slängt här och där på skolgården, oftast i olika hörn och på undanskymda delar av densamma, dock mera sällan mitt på. Det kunde röra sig om rostiga nubb, kroknade spik i brädlappar, någon liten stege med målarfärg i olika kulörer, tomburkar, rostiga skruvar och muttrar, samt ett och annat bortslängt, slitet verktyg. Riktiga fynd kunde göras där, om vi letade tillräckligt.

En dag stod en hink smutsigt vatten med en regnbågsskimrande oljehinna på ytan, för ovanlighets skull mitt på skolgården. Några pojkar från klassen stod och petade i den kalk- och cementsmutsiga spannen med en avbruten trädgren från en björk i närheten. Ett av klassens betygsmässigt tämligen bleka ljus – han var dock en fantasifull muntlig berättare som tyvärr aldrig lyckades få sina historier på pränt – sade då: ”Det är saltsyra i spannen, pågar!” Då blev det plötsligt ännu mer spännande att vispa runt med grenarna, och när väl fröken ringde in till nästa lektion med den gamla, rostiga skolklockan gick vi glada och nöjda in efter det spännande och uppfriskande lilla äventyret, som i princip bara bestått i att plaska runt med ett par tunna trädpinnar i en hink smutsigt vatten.

Fram till den här dagen hade jag alltid haft för vana att berätta allt, ”hela sanningen och ingenting annat än sanningen”, om det som hänt under min skoldag när jag kom hem till mina föräldrar, till min fader folkskolläraren och min moder hemmafrun. Det hände antagligen inte så mycket i hennes tillvaro dessa de första ljuva åren av sextiotalet, så hon tog tacksamt emot vad jag hade att erbjuda ur mitt barnsliga perspektiv. Efter ”äventyret med saltsyrehinken” återgav jag naturligtvis detta vid hemkomsten och kryddade med min kamrats fantasifulla antagande. Mina föräldrar blev minst sagt förfärade och upprörda över det inträffade. Det hela blev riktigt pinsamt. Jag hade för min del bara velat återge vad jag uppfattat som en god historia. Mina föräldrar förfasade sig, och det kändes som om jag mist kontrollen över händelse- och känsloutvecklingen. Vad hemskt hade inte kunnat hända om vi vispat runt med träpinnarna så mycket i saltsyran att den stänkt upp på våra kläder och i våra ögon? Vi hade kunnat få både ögon och kläder helt fördärvade! Nakna, såriga och blinda hade vi gått in till vår lektion och ingenting hade varit som förr. Katastrof!

Naturligtvis måste mina föräldrar genast ringa upp min fantasifulla lärarinna, som i sin tur inte var sen att haka på och förstora upp det hela ännu mer, bortom all rimlighet. Nu var det ett självklart, oomkullrunkeligt faktum att oansvariga byggjobbare hade ställt en hink koncentrerad saltsyra mitt på skolgården. Varför så skett undrades det icke över. Faktum kvarstod. Bevisligen hade samtliga elever och deras lärare utsatts för livsfara.

Jag bävade således för nästföljande skoldag och anade vad som skulle ske, eftersom jag visste att mina föräldrar lyckats pumpa upp min lilla historia till fullständigt onödiga och omöjliga proportioner inför min alltmer skräckslagna skolfröken, och hon i sin tur hade fortsatt på den inslagna vägen av meningslös och otyglad överdrift.

Så blev det en ny dag, och med en otäck föraning och en klump i halsen åkte jag till skolan i den gamla, slitna skolbussen. Turen till skolan gick ovanligt snabbt denna morgon, och vi möttes på skoltrappen av vår upprörda lärarinna. Innan vi anlände hade hon uppenbarligen talat med byggjobbarna om den hemska saltsyran, för när vi skulle gå in i skolhuset såg vi en sur gubbe i blåställ gå fram till spannen och utan vidare tömma densamma mitt i skolgårdsgruset. Han höll den sedan bara i högra handen och gick därifrån. Men detta bekom naturligtvis inte vår lärarinna och ändrade på intet vis händelseutvecklingen. Det måste naturligtvis bli räfst- och rättarting – det var en självklarhet. Saker och ting måste helt enkelt redas ut. Exakt vem eller vilka var det som hållit i träpinnarna och vispat runt med dem i den livsfarliga hinken och därmed utsatt resten av skolan för livsfara?

Alla tittade totalt oförstående på varandra. Gårdagens lek med spannen var helt bortglömd, på samma vis som de flesta tillfälliga påfund blott är roliga för stunden och sedan inte sätter djupare spår i minneskartoteket. Ingen fattade vad vår fröken egentligen talade om. Då blängde hon uppfordrande på mig, där jag satt på den väggfasta träbänken och försökte försvinna bland ytterplaggen, som hängde på sina krokar bakom mig, och hon kommenderade: ”Hör du, du, du där! Kom och berätta för mej om detta! Det är väl bara du som vet nåt!”

Jag togs in i skolsalen, första lektionen fick vänta, för här skulle saker och ting redas ut, ansvarsfrågor och vem som skulle bestraffas. På olika sätt försökte hon få fram namn på dem som så aningslöst plaskat med grenarna i det dödliga, gråsvarta vattnet, men jag hade inget annat att svara än att det stod så många runtomkring att det var omöjligt att se vem som gjorde vad. Jag ville inte vara en simpel tjallare, allra minst när det rörde sig om en bagatell som denna. Till slut gav lärarinnan upp med en ljudlig suck och lät mig gå ut till de andra. Dessa anade naturligtvis inte vad det egentligen handlat om, men saken var så pinsam att jag bara svarade något svävande och undvikande på deras frågor. De lät sig dock nöjas. Saken var faktiskt ur världen. Jag kunde andas ut.

En sak hade dock ”saltsyrespannen” lärt mig, nämligen att inte berätta allt om min skoldag och om mina upplevelser för mina föräldrar i fortsättningen. Jag blev alltmer som en mussla som med jämna mellanrum undslapp sig en och annan väl bearbetad skimrande pärla så att Mor och Far inte skulle fråga för mycket. Varken skoltidens ljus eller dess mörker fick de fortsättningsvis ta del av i större utsträckning, utan bara lite luddig information om en och annan större läxa, provresultat och betyg.

Man lär så länge man lever, och ett och annat lärde jag rent av i skolan.

SIMSKOLA

Det var folkhem. Det var rekordår. Det var 1961, två år innan Beatles slog igenom på riktigt världen över, två år innan Kennedy mördades, två år innan… ja, fyll i själv. 1961 var i mångt och mycket ”året innan” men dock året efter Kennedys tillträde som president. Vid nyårsfirandet hade 1961 lanserats som året som gick att vända upp och ned. Det var nog det enda unika med det. Svenska kommuner var fortfarande rika nog att bekosta sina skolelevers simundervisning; de fyra första veckorna under sommaren gällde för kommunen där jag bodde. Detta hände sig när vi slutat i fjärde klass, mellanskolan, i början av sommaren. Såvitt jag vet hade denna praxis haft sin början någon gång under det tidiga femtiotalet och fortsatte, antar jag, under hela sextiotalet. Exakt när den upphörde vet jag inte riktigt; det kan ha varit vid olika tidpunkter för olika kommuner.

Mina klasskamrater och jag hade alltså precis haft examen i fjärde klass inför sommaren, och som vanligt låg ett långt, härligt sommarlov framför oss. Trodde vi. Det enda mörka molnet vid sommarens början, säkert försumbart, var den obligatoriska simundervisningen, den som mina äldre bröder genomlidit några år tidigare. Men det skulle säkert gå bra: jag hade ett ljust och optimistiskt sinnelag på den tiden och lät mig inte nedslås av mina äldre bröders negativa budskap och rapporter i första taget. Jag visste nog hur de kunde ”bre på”, när de var på det humöret. Detta moln förmörkade trots allt en smula det hett efterlängtade sommarlovet. Om molnet var en smula grådaskigt, eller möjligtvis lite ljusgrått, i början av sommaren, mörknade det dock som man säger ”under resans gång”, för att tills lut, på simavslutningsdagen, se ut som ett veritabelt åskmoln.

Varje morgon stod vi där snällt och väntade vid våra respektive busshållplatser för att i tur och ordning bli upplockade av bussen. Färden till badhuset i den närbelägna staden var minst sagt en prövande upplevelse. Flickorna satt som flickor alltid gjorde på den tiden längst fram, något de i jämställdhetens namn numera nästan helt upphört med. Där satt de tyst och diskret och småpratade, och ibland fnissade de mer eller mindre hysteriskt, något flickor fortfarande gör, trots allt tal om jämställdhet. Som en självklarhet satt pojkarna i den bakre delen av bussen, fördelade enligt principen ”ju mer korkad och stökig, desto längre bak”. Allra längst bak satt de riktigt stora busarna. Själv var jag då som nu en mes och försökte, tillsammans med övriga mesar – vi var några stycken – finna en plats i mitten av bussen, eftersom vi inte kände oss så befryndade med stökpällarna längst bak. Trots att jag gjorde allt för att vara diskret och inte märkas, stack jag alltid ut på ett för mig obegripligt sätt. Detta var något som gällde under hela min skoltid. Jag ville vara anonym och smälta in, men jag bröt av utan att riktigt veta varför. Jo, jag hade i och för sig då redan kommit fram till ett par någorlunda sannolika svar: jag var ofta anmärkningsvärt ”duktig”, högpresterande uttryckt i dagens terminologi, och fick därför väldigt höga betyg, och ibland hade jag konstiga skor och kläder, eller gjorde jag bara något som de andra retade sig på. Jag var inte en mes riktigt hela tiden; det var väl det som var problemet, tror jag. Att märkas, bli sedd som vi kallar det idag, var mera sällan en positiv upplevelse. Det kunde ibland innebära att någon av de IQ-befriade skränfockarna som alltid annars satt längst bak i bussen, av någon anledning placerat sig bakom mig i mitten av bussen. Då kunde bussfärden börja med att han kom på olika ”kul” varianter att uttala mitt ibland förhatliga efternamn, det som så tydligt var ett taget namn, eller att han satt och knep mig i sidan eller knäppte mig på öronen under ihärdigt råflabbande. Om jag då inte nämnvärt protesterade mot denna behandling, utan lugnt satt kvar till synes oberörd, blev i stället flåbusen så provocerad att han gick över till mer uppenbara handgripligheter, att boxas eller knipas ännu hårdare, fladdra ännu mer med öronen, komma med ännu dummare och mer urblåsta påståenden, trängas, ta halsgrepp, så att nacken blev röd. Jag försökte alltid i det längsta värja mig med ord, men jag insåg långt senare att busarna förmodligen bara förstod det fysiska våldets språk, en enkel nästan inte ens neanderthalsk rotvälska, som jag själv inte riktigt behärskade, vare sig då eller senare.

Så kunde alltså bussfärden gå till; ibland var det värre, ibland lite lindrigare – helvetet har ju sina nyanser av mörker. Mycket av det som hände fram och åter på dessa bussturer har minnet barmhärtigt gömt undan djupt nere i källaren, där det får stå och puttra och jäsa utan att nämnvärt störa mitt dagsmedvetande. Men ibland dyker det upp minnesbilder av varierande styrka, ofta laddade med negativa känslor. Sedan de på så sätt gjort sig påminda, dalar de snart åter ned mot bottnen tills nästa gång en yttre händelse aktualiserar dem.

Bussfärden till simhallen bör dock bara betraktas som en skärseld, ett inledande purgatorio, i förhållande till vad som komma skulle, själva den infernaliska simundervisningen och dess tveksamma fröjder. Alltså ledde inte skärselden, som den ursprungligen var tänkt att göra, till något slags himmelrike, utan till dess mer onämnbara motsats. Skärselden är, vad jag förstått, tänkt att ta bort de negativt belastade delarna av personligheten så att det som är gott kan gå vidare uppåt. Förmodligen åkte jag ut med soporna och hamnade där jag hamnade, medan mina goda sidor vapöriserades under skoltiden. De har för alltid lämnat mig och gått vidare till ljusare världar, medan jag är kvar här i jämmerdalens klärobskyr. Inte underligt då att jag blivit den jag är, verksam i det grymmaste av yrken, som lärare i den svenska skolan.

Bussfärdens skärseld slutade alltså vid simhallen och dess mer eller mindre helvetiska begivenheter. Den första var att byta om. Att klä om offentligt på detta sätt, med uppenbar risk att utomstående skulle kunna få syn någon intim kroppsdel, var förvisso icke en eftersträvansvärd eller uppbygglig upplevelse. På olika mer eller mindre smidiga sätt krånglades kläderna av och badbyxorna på. Jag hade blivit placerad i samma hytt som en annan av de mer storväxta gossarna, som om vi ”passade ihop” på grund av vår längd. Han var en helt urblåst tönt som jag inte hade det minsta gemensamt med. Han svamlade obegripligt om att vi skulle köpa en fotboll, ”blära” kallade han det, och sedan skulle vi sparka boll ihop, något jag inte fattade vitsen med, varken då eller senare. Varför skulle vi köpa en boll ihop? Varför skulle vi sparka boll? Han var ett korkat mysterium för mig. Vi bodde ju minst en halvmil från varandra, dessutom. Han tedde sig som en märklig kombination av uppblåsthet och genuin dumhet, en vinnande kombination. Förmodligen är han chef vid någon Försäkringskassa idag eller kommunpolitiker.

Jag skall inte sticka under stol med att den inledande simundervisningen var en stor framgång för mig, för jag var en baddare på torrsimning. Hade simundervisningen bara gått ut på detta hade dessa veckor varit rena himmelriket, trots att simläraren kom från något öststatsland och hade ett nästan obegripligt uttal. Jag tror han berömde min torrsimsteknik en gång. Det var höjdpunkten i min simkarriär, och sedan gick det raskt utför. Redan från början hade jag dock på känn att detta ben- och armsprattel var ämnat att praktiseras och möta ett annat element, det våta och kalla, vilket senare blev smärtsamt uppenbart

Så förflöt första veckan, mycket dystert och mycket långsamt. Till slut var torrsimningens lycka förbi, för vi hade gått ned i vattnet för att praktisera våra teoretiska lärdomar redan på fredagen. Den himmelska succén var över och vandringen nedåt genom helvetets olika kretsar hade börjat. Det kalla vattnet påstods hålla en temperatur på 25 grader, men det kändes som högst 14. Där började vi plaska omkring med våra flytetyg och de mest försigkomna, till vilka jag icke hörde, kunde redan simma. En av mina klasskamrater kom aldrig någonsin under dessa veckor, inte ens under avslutningen, ned i den större bassängen, utan stod hela tiden och frös med armarna tätt omkring sig i den lilla avdelning där de små barnen kunde gå ner eller plaska omkring. Han kan sägas ha befunnit sig nederst i detta helvete simbassängen och simundervisningen utgjorde, placerad där i den nedersta kretsen, som den värste syndaren, han som varken doppade sig eller plaskade omkring med ryggpontoner. Det gav en skön känsla av relativt himmelrike att det fanns någon under en. Tröst för ett tigerhjärta. Barn kan ibland vara grymma, nästan lika grymma som vuxna, barn dock i regel av obetänksamhet, vuxna ofta med beräkning.

Jag försökte verkligen synkronisera arm- och benrörelser men kunde bara hålla mig någorlunda flytande på konstgjord väg, med de vita flytbojarna, fasthållna med en grov tygrem runt magen. De såg ut som knubbiga vingar som det inte gick att flyga med. Antagligen krävdes det mer för att jag skulle betecknas som simkunnig.

Efter plaskandet och frysandet i poolen, där alltså det mesta gick ut på att inte förlora kroppsvärmen, var det dags för omklädning, nästa nyans av helvetet. En barsk, uråldrig, russinskrynklig dam gick omkring som en osalig ande i omklädningsavdelningen och beordrade oss att klä av oss nakna när vi skulle duscha, för att bli av med all kloren. Som en tröst eller uppmuntran påpekade hon att hon minsann sett massor av äldre personer av hankön nakna. Det liderliga stycket kunde förmodligen inte få nog av detta. Jag tyckte inte alls om den lystna blicken när hon kommenderade: ”Seså, av med badbyxorna nu!” Alltså förhalade jag proceduren i det längsta och väntade tills det fräcka fruntimret försvunnit till nästa bås för att upprepa sin befallning. Jag gjorde som jag alltid gjort, torkade mig, tog på skjortan och tog av badbyxorna och till slut på med kalsongerna, utan att någon skulle kunna se någon blyg kroppsdel. Inte en enda gång följde jag den barska damens uppmaning.

På söndagskvällen efter första veckan började jag ana ett mirakel eller möjligheten till ett sådant. Jag kände efter och kunde glatt konstatera att en förkylning var på väg. Med utnyttjande av mina psykosomatiska förmågor lyckades jag få ett tillstånd som skulle kunna tolkas som ”sommarförkylning” att bryta ut på måndagsmorgonen, och jag kunde med gott samvete och med mina föräldrars välsignelse stanna hemma, i ett avgränsat himmelrike mitt i simundervisningens helvete. Under skoltiden lärde jag mig verkligen att i praktiken utnyttja de psykosomatiska sambanden till fulländning. Närhelst jag ville kunde jag starta en process på kvällen som garanterat resulterade i förkylning morgonen därpå, om det var något jag ville slippa i skolan. Min äldste bror var en fulländad mästare i denna konst, expert på att vid behov ”känna efter” och konstatera ena eller andra åkomman.

Säg den lycka som varar längre än en vecka! I och för sig länge nog… Efter denna himmelska vecka var det alltså åter dags för simskolan, de två avslutande veckorna av plåga och meningslöshet, nu när jag inte längre hade förkylningen som ursäkt, och jag kunde inte hitta på någon ny för att slippa eländet, trots idogt och fantasifullt funderande. Det var bara att bita i det klorstinkande äpplet.

När jag åter var på plan visade det sig att de flesta av mina kamrater redan lärt sig den rätta tekniken att ta sig fram i vattnet för egen maskin, vissa ypperligt, andra hyfsat och några bara hjälpligt. Men min stackars frusne klasskamrat stod kvar där han stod, om möjligt ännu mer frusen, med armarna i kors, lika stel och orörlig som tidigare. Det kändes bra att inte alla kunde simma, att det fanns någon som inte ens nått mina svindlande höjder av doppning och pontonflytande. Hela tiden gav den ungerske simläraren goda råd, helt omöjliga att omsätta i praktisk handling. Förmodligen var det inte hans fel. Då, liksom nu, var jag inte sen att skuldbelägga mig själv för mina bristande framgångar, då i det våta, kalla elementet, senare i de flesta av livets element, arbetsliv, familjeliv, fritidsliv.

På något sätt tog jag mig igenom de två sista veckornas simundervisning, bussfärden dit, lektionerna. Hur vet jag inte, men jag gjorde det i alla fall. Så kom den stora dagen, avslutningen på simskolan, då syskon och föräldrar skulle förgylla vår upphöjelse när simmärken skulle delas ut, upphöjelse, alltså, eller förnedring – för min och några andra kamraters del givetvis det senare…

Nu fick ingen längre ha de vita flytetygen på ryggen. Jag plaskade omkring i den del av bassängen där jag kunde vidröra bottnen, gick på bottnen med en fot och sprätte lagom trovärdigt med armarna. De flesta av mina mer försigkomna kamrater, bussens korkade skränfockar, hoppade modigt – dumdristigt, tyckte jag – från högsta trampolinen, ivrigt påhejade av varandra och de beundrande flickorna. Jag låtsassimmade tills den fruktansvärda och pinsamma pärsen var över, medan min frusne klasskamrat envist stod kvar där han alltid stått och frös som en hund med armarna tätt intill kroppen. Inte ens denna dag kunde han förmå sig till att doppa sig. Han höll på sin integritet och rätten att få frysa. Jag stod alltså inte nederst på förnedringsstegen – det fanns en under mig. Men vad fanns det för tröst för honom? Förmodligen att vidrigheterna snart skulle vara slut och att han kunde springa ut i sommarens frihet…

Vid vuxen ålder gick jag min andra simkurs, där de flesta av mina kamrater utgjordes av invandrarkvinnor i olika ålder och av olika kulör. Då lärde jag mig hjälpligt ta mig fram i vattnets fluidum. Bäst blev jag på att flyta och simma på rygg. Flyta på rygg hade jag faktiskt lärt mig på egen hand i tonåren, och på den vägen är det: jag flyter fortfarande ovanpå. Vanlig simning med magen neråt fortsatte kännas obekvämt, blev aldrig lika lyckat. Visserligen tog jag mig framåt, men på grund av dålig synkronisering mellan främre och bakre extremiteter gick det alltid oerhört långsamt. Inte ens en hajdräkt skulle hjälpa nämnvärt. Jag skulle ju ändå inte kunna leva upp till tioårsålderns framgångsrika torrsim. Min frysande klasskamrat har sannolikt ännu inte lärt sig simmandets ädla konst, vad jag vet, även om han numera med glädje badar i havet och doppar sig, gärna på en naturiststrand. Under sker även i vår tid – kanske har han lärt sig simmandets ädla konst idag.

Idag i knapphetens tidevarv bekostar inte längre kommunerna simundervisningen. Folkhemstiden och rekordåren är sedan länge förbi. Barn får lära sig simma bäst de kan i någon simklubbs regi, numera bekostat direkt av föräldrarna, inte allmänt via skattsedeln. Mina egna barn lärde sig simma på detta sätt. Jag kände dock igen mig i min yngste son, när han var i början av sin simkarriär glatt konstaterade: ”Jag är bäst på att simma neråt!”

HORRORSKÅP

Skolan kan för många vara ett rent helvete, och det gäller för både elever, lärare och stundtals t.o.m. övrig skolpersonal. Som personal är det emellertid alltid möjligt att dra sig tillbaka till sitt kontor eller arbetsrum för att slicka sina sår och vara ensam eller att gå till personalrummet och beklaga sig och kanske få en smula mer eller mindre pliktskyldig medkänsla. Icke lärarpersonal på en skola behöver aldrig i någon större utsträckning uppleva den utsatta lärarrollen, att stå där framför klassens kritiska eller idag snarare likgiltiga blickar, utan de kan alltid sitta tryggt bakom sin stängda dörr.

Hur är det då för elevernas del, dessa som trots allt måste sägas utgöra navet i all pedagogisk verksamhet…? De har ofta sina egna uppehållsytor och sin utemiljö, något som mera sällan idag liknar en gammaldags skolgård; de har sitt skolbibliotek, men de har ingen tydlig egen plats att dra sig tillbaka på, förutom toaletterna. Nu har ju inte alltid heller lärare ett eget kontor, eftersom dessa ofta delas av minst två, men då eventuella rumskamrater har undervisning under den egna undervisningsfria tiden är det alltid möjligt att dra sig tillbaka dit i ensamhet. Trots allt är skolhelvetet, då det utvecklats dithän, värst för eleverna, de ännu inte färdigväxta, medan vuxna kanske kan hantera problematiken på ett mognare sätt, teoretiskt sett, alltså. Att bli utbränd eller gå i väggen som en sista desperat utväg är alltid ett fullt möjligt scenario. Numera är detta, skulle jag tro, även en möjlighet för eleverna. Skolan och samhället utvecklas.

Den halvgamla och halvstora dam som var min lärarinna i femman och sexan i en skola mitt på den skånska slätten njöt av allt att döma inte fullt ut av sin lärarroll, utan upplevde sannolikt många helvetiska dagar framför klassen. Jag räknades nog till de mer himmelska inslagen i hennes lärartillvaro, på mer än ett sätt. Min far var ju en av hennes kolleger, och jag hade, som det kallades, läshuvud och fick alltid goda vitsord. Jag var för det mesta lugn och sansad och lät mig bara mera sällan lockas med på upptåg av mer infernalisk natur. Men det hade jag på det hela taget inget för, ty alla vet att otacksamhet är världens lön, även i skolans värld.

I klassen hade en stackars hopplös kvarsittare dumpats. Även om det för hans vidkommande inte direkt handlade om två år i varje klass, så var det bra nära. Han ansågs vara ett stökigt orosmoment och i det närmaste obildbar. På ett sätt var han en föregångare till många elever idag, genom att skolan mest bara var tänkt som en förvaringsplats för honom så att uppsikt och kontroll skulle kunna hållas över honom.

För att minimera hans stökiga inverkan på resten av den förmodligen oerhört lättpåverkade klassen, hade han placerats längst ner i ett hörn bakom ett två och en halv meter högt materialskåp, dock så att han kunde blicka framåt mot läraren men alltså inte åt sidorna, där skåpets baksida fanns på den ena och den vitmålade väggen på den andra sidan. Där satt han som ett annat djur i bur, apa eller gorilla – välj själv – och fördrev sin tid bäst han kunde.

Det finns dock fler pikanta detaljer i denna historia. Någon måste ju sitta närmast detta monstrum, någon som icke lät sig påverkas av hans tricks och konster, och som kunde tjänstgöra som ett lugnande filter eller ett slags buffert mellan honom och den övriga klassen. Vem placerades där på detta utsatta läge, om inte klassens lugnaste och mest sansade elev, den med ”det bästa läshuvudet”, kort sagt vem – om icke jag! Jag kom alltså att ingå i vår lärarinnas disciplinära arsenal för att jag med min blotta närvaro skulle hjälpa till att hålla orosnivån nere, genom att förhindra att stökighetsvibrationer från det nedre vänstra hörnet skulle fortplantas in till resten av klassen. Jag var alltså tänkt att neutralisera klassens store buse.

Ibland hade det stökiga monstret i hörnan riktigt rejält tradigt de stunder när han inte bara satt och sov. Hans anfall av uttråkning inträffade tämligen ofta, eftersom han så sällan begrep vad han skulle syssla med. Vår lärarinna ägnade honom ingen uppmärksamhet alls och brydde sig inte det minsta om hans eventuella behov; han fick sköta sig bäst han kunde och ville. Vad skulle en ensam, uttråkad stackare bak ett skåp göra om inte någon gång försöka tränga igenom det neutraliserande filtret, alltså försöka provocera mig till att vidarebefordra stökvibrationerna in i resten av klassrummet, så att han skulle känna att hans närvaro eller frånvaro gjorde någon skillnad i klassrumskollektivet… Vid ett tillfälle hade således den finurlige gossen fått tag på en tejprulle och ett häftstift. Linjal av märket Skrivrit ägde han redan. Han fäste sedan listigt fast häftstiftet med hjälp av en tejpbit längst ute på sin 30 cm långa linjal och lade sig sedan platt över bänken, sträckte sig så långt han kunde åt mitt håll, alltså åt höger, och lyckades banka in häftstiftet i min sida ett antal gånger. Jag väjde mig så gott jag kunde för hans angrepp, väste åt honom att genast sluta och försökte uppgivet göra lärarinnan uppmärksam på vad som hände, men naturligtvis struntade hon även helt i detta. Så småningom tröttnade han, eftersom han trots sina ihärdiga försök inte nått genom filtret, och jag, den levande melittan, drog en lättnadens suck.

Självklart ledsnade jag på sakernas tillstånd, denna helt igenom absurda situation, som jag försatts i utan att någon frågat mig om jag ville ställa upp som mänsklig sköld. Vid ett tillfälle, när det var middagsrast och vår kära lärarinna satt tyst och glodde tomt framför sig med svårmod och lidande i blicken, gick jag och mina bästisar dit och undrade om jag kunde flytta fram till dem. De satt längst framme och där ville jag också sitta, tillsammans med klassens läshuvud nummer två och tre. Vår lärarinna bara fortsatte stirra tomt framför sig utan ett ord. Läpparna var smala och hopknipna och såg nästan ut att vara utan blod, som ett par vitnade daggmaskar. ”Att tiga är att samtycka”, försökte vi skämtsamt, men jag tvingades tålmodigt sitta kvar, läsåret ut. Sedan började jag på realskolan hösten 1964, men det är en annan historia och en annan nyans av skolans helvete.

SLÖJDFRÖJD

När jag gick i sjätte klass någonstans på den skånska slätten, hade jag träslöjd några kilometer söderut i en helt annan skola skola. Under hösten, en grå novemberfredag, hade president Kennedy blivit mördad, och på tisdagen efteråt blev en klasskamrat överkörd av ett betlass. Han dog senare i ambulansen av sprucken mjälte. Han hade varit den kvinnliga lärarens favorit och i mina ögon en äcklig, smilande översittartyp. Jag sörjde honom inte. Kennedy sörjde jag däremot.

Under de vidriga torsdagseftermiddagarna med slöjd kulminerade den mentala och fysiska mobbningen för min del. Vad som än skulle kunna hända senare i livet, i form av realskola, gymnasium, studier, familje- och yrkesliv, kunde det bara vid en jämförelse framstå som rena himmelriket. Fasorna under och kring slöjdtimmarna berättade jag aldrig om för mina föräldrar, jag bar dem bara med mig som en psykisk barlast. Dels handlade det om åttornas rent fysiska mobbning, de åttor som hade vår tillfälliga skola som sin ordinarie. De gick i åttan därför att deras betyg inte hade räckt till för realskolan – eller helt enkelt därför att de inte ville gå där. Trakasserierna kunde för min del handla om att få huvudet under en rinnande kran med iskallt vatten, få en halsduk som en strypsnara runt halsen eller andra mer eller mindre fantasifulla sätt att göra livet surt för andra, yngre skolkamrater. Dels handlade det om mina s.k. ”bästisar” i klassen och deras mycket sublima psykiska mobbning. Det hela var en mycket listigt uttänkt konspiration för att riktigt sätta mig på pottkanten. Åttornas mer brutala metoder gick aldrig på djupet in i psyket, vilket däremot mina s.k. ”bästisars” påhitt gjorde på ett väldigt påtagligt sätt.

Låt mig återberätta denna lärorika historia. Det var möjligtvis under tidig vår 1964 efter den traumatiska hösten och dags för ännu en av dessa vidriga torsdagar. Först hade vi som vanligt serverats varm choklad med åttorna skränande omkring oss, och sedan hade träslöjden tagit vid. Jag stod inte i den vanliga slöjdsalen just då utan för mig själv i rummet bredvid, där det fanns en bandsåg och litet annan utrustning. Inte för att jag använde denna, utan jag ville väl bara vara lite för mig själv en stund. Plötsligt uppenbarade sig en av klassens mer bullriga typer, inte en av ”bästisarna” och inte heller en som gick vidare till realskolan, utan han fortsatte i stället till något slags ”praktisk realskola” på en annan skånsk ort. Han dök upp liksom med andan i halsen och började grovt förtala en av mina s.k. ”bästisar”. Han var väldigt pådrivande och propsade på medhåll. Han nästan lade orden i munnen på mig, och jag hörde mig själv hålla med om att min ”bästis” var en stor idiot och helt genomkorkad. Det kändes som en pärs för mig att jag inte vågade tala väl om min ”bästis”, men jag ville helt enkelt inte stöta mig med den framfusige typen. Jag har alltid varit feg och haft en tendens att vrida och vända på det andra säger så att jag kan svara ja om de tycks vilja ha det svaret eller nej om det skulle passa bättre. Hur ryggradslös kände jag mig inte nu efter detta märkliga samtal med klasskamraten! I och för sig var och är detta en välkänd, nästan trygg känsla, plus den ständiga känslan av att ”jag är en förrädare”, en känsla som följt mig genom åren och ofta visat sitt fula tryne för mig när jag minst anat det, mer eller mindre berättigat. Men jag slog bort mina farhågor och tänkte att det skulle vara ur världen nu när den där typen fått sitt medhåll, och så skulle allt kunna återgå till det normala, den gamla välkända vidrigheten och inga nya, svårbemästrade förhållanden.

Jag stod åter vid min ordinarie bänk och försökte jobba med min träbit, inte tänka på det som nyss hänt. Hoppas, hoppas att allt skall vara glömt, var min tanke. Då såg jag hur klasskamraten plötsligt stod och pratade med mina s.k. ”bästisar”. Han pekade mot mig och munnen gick som ett par kastanjetter på honom. Jag förstod allt. Bilden hade klarnat. Han stod helt enkelt och rapporterade om sina upptäckter. Min ”bästis” hade alltså skickat iväg sin provokatör för att utröna huruvida jag skulle förvara honom eller ej mot de anklagelser och det angrepp som gjordes mot honom av den utsände agenten. Situationen var vidrig, helvidrig! Jag hade förrått min ”bästis” därför att jag var så förbaskat ryggradslös och feg. Jag var inte värd ett ruttet lingon. Min status i klassen hade redan tidigare inte varit den bästa, ointresserad som jag var av allt vad idrott hette i allmänhet och av att sparka boll på rasterna i synnerhet. Nu kördes allt i botten! Mycket riktigt blängde mina ”bästisar” elakt och triumferande mot mig. Det var väl det de visste, det som de alltid hade vetat! Jag var en stor skit!

På vägen hem i bussen satt de sedan och var odrägliga mest hela tiden, sade otroligt löjliga saker som jag inte fattade syftet med då, men som jag senare förstod var ett slags hämnd för att jag inte talat väl om den ene av dem, den som skickat iväg sin agent, och också för att jag skulle känna mig riktigt osäker och må riktigt dåligt. Det lyckades de onekligen med. Vad de däremot inte lyckades fullt ut med var att göra mig paranoid och osäker för resten av livet, mentalt insnärjd i konspirationsteorier.

Mina ”bästisar” fick jag sedan aldrig helt tillbaka, och när jag några år senare började odla långt hår på realskolan som en del i min allmänna pop- och Beatlesvurm, blev relationen till den ene av ”bästisarna” riktigt frostig; han var en militärisk typ som tyckte att långt hår inte passade ”riktiga män”. Hans vuxenkarriär blev naturligtvis senare inom försvaret, en bana som var som klippt och skuren för en sådan personlighet. Vad glad jag är över att vårt land försvaras av sådana som han! Så är ju också det militära livet passande nog ofta en arena för mobbning och trakasserier av olika slag. Den andre ”bästisen” som av allt att döma inte varit den pådrivande kraften i ovannämnda händelseförlopp, skaffade själv långt hår och lyssnade på Beatles, och honom förlorade jag inte kontakten med förrän vi gick skilda vägar efter realskolan. På senare år försökte jag återknyta bekantskapen med honom men det försöket misslyckades. Det förflutnas persongalleri får stanna där det är, även om många som ingår i det förmodligen utvecklats och är annorlunda personer idag, slipade eller tilltufsade av livet. Förhoppningsvis har livet lärt dem ett och annat.

Begreppet mobbning fanns inte då, ordet alltså – men väl, som jag visat, själva företeelsen. Hackkycklingar talades det visserligen om. Det jag utsattes för var något mycket mer sublimt och svårt att ge igen för än ren, skär mobbning. Mattan hade blivit bortryckt under mig helt enkelt; jag fann mig inmålad i ett hörn, där jag fick sitta och skämmas tills nuets grälla färger avklingat och torkat. Mina föräldrar fick dock inte veta någonting: i skolan var ”allt bara bra”. Som vanligt. Jag var ju alltid så duktig och stark.