Ned tyngd, sönder slagen, sliten i stycken,
Ensam är min lott, den Starkes förbannelse...
På mina axlar vilar allas krav,
Era förväntningar likt piskor, sliter min nakna kropp blodig...

Min styrka är allas självklarhet, mitt hjärta eran drog,
Jag bär er när ni faller, är vinden under era tyngda vingar...
Älskar er alla oändligt, villkorslöst, med hud av Titan
Otänkbart är den Starkes fall, i blinda själars ögon...

Brunnar sinar, oaser blir öken, själen dör utav torka,
Min styrka sviktar, jag tappar snart greppet om Världen...
Slitna, ömmande muskler, utschasad, söndertrasad,
Döende är denna titan-pläterade själ...

Rost täcker mitt hjärta, min ogenomträngliga hud,
Fräts sönder utav tyngden... jag krackelerar...
Den hjälp som finns mig, tycks ingen vilja se, ge,
Ty blinda själars ögon, bildar den Starkes kvävande snara...

Smärtfyllda, kraftlösa vrål, ekar mot döva öron,
Osynliga tårar svämmar över era floder,
Böner om hjälp skakar om eran värld,
Ändå räcks mig ingen hjälpande hand...

Tröttheten kräver mitt fall, livet rinner ur mig,
Marken färgas röd, under denna sargade titan jätte...
Dödens kalla armar sveper om, andetag blir iskristaller,
Så lockande, dessa löften om sömn och evig vila...

Ögon sluts, tårar blir is-diamanter på sprucken hud,
Fruset leende, svaga hjärtslag, den Starke blir äntligen accepterad
som svag...
Inga fler krav, ingen mer Värld att bära,
Den Starke föll, ty det enda Hon ville var att någon gång
själv bli buren...