Jag för min här,

över slätter av torka.

Jag bygger din modell,

utifrån havets föränderliga vrå.

Du väver min kraft,

med sammetslena händer.

Du lånar din styrka,

att fria och förbruka.

De forma tankar stora,

ur hudens flagna fåror.

Ni pekar öppet utåt,

att mana och fördärva.

Vinternatten fäller sval ridå,

att skydda och plantera.

Din tid balanserar kronan,

grenars ansvar evigt fria.

Över klippans välvda pulpor,

jag spänner bågens bröst.

Ur mannens djupa svalg,

ett vrål ebbar ut.