Jag minns att jag tänkte

att de var vackra, de där mörka och mystiska.

Men att när jag mötte någon av dem på riktigt var de inte så djupa.

Det var bara en yta, ett lager lack djupt.

Jag faschinerades över att fåfängan fick ta så stor plats, och så lång tid.

Jag försökte någon gång skrapa bort min egen yta, men det uppstod blodvite.

Jag kan fortfarande njuta av att de är så vackra

och att de lägger ner så stor möda för att vara det.

Men jag ser mitt eget djup

och förstår att mörkret inte alltid tar fysisk form.

Kanske är vi starkare och vackrare

vi som bär leendet utanpå och svärtan inombords.