Jag var en liten grabb och det var en helt vanlig dag utanför sjukhuset. Jag hade varit och hälsat på min far som låg inne med brutet lårben. Han hade blivit påkörd av en bilist som smitit från platsen. Det var en vanlig solig sommardag och jag kände mig sugen på en glass. Jag satt på en parkbänk utanför sjukhuset och ville inte gå hem. Det var som om något höll mig kvar. Rätt vad det var kom det fram en gubbe som frågade om det var ledigt bredvid mig. Jag nickade bara och tänkte på pappa. Mannen satt tyst en stund och sedan berättade han att han hade en far som låg på sjukhuset. Det måste ha varit en gammal far han hade för mannen själv så rätt gammal ut. Fast när man själv är nio är det svårt att bedöma någons ålder. Jag berättade att min egen far låg inne på sjukhuset med brutet ben. Vi satt där och pratade om våra pappor. Det var inte något särskilt med det. Men det var något vi hade gemensamt. Det enda lustiga var att mannen bar en blå mössa fast det var i början på juni och solen sken. Mannen smekte min kind och klappade mig på huvudet. Det var som att han försökte trösta mig för att min far inte kunde vara hemma som vanligt. Jag hade sagt att det kändes litet tomt förstås men att det gick bra ändå. Jag kunde ju besöka honom på sjukhuset. Jag kände mig litet trött efter en stund och såg på mannen att han satt och blundade. Så jag lät själv ögonlocken falla igen. Jag vet inte hur länge jag kan ha suttit där och blundat men när jag öppnade ögonen igen var mannen borta. Jag såg mig omkring men han hade gått utan att jag märkte det. Det enda som var underligt var att han hade glömt kvar sin blå mössa. Jag satt och såg på den en stund. Sedan gick jag upp till ingången och fram till luckan där det satt en kvinna. Jag berättade för henne att jag hittat en mössa på en bänk utanför sjukhuset. Hon fick veta att mannen som suttit där med mig hade burit den. Hon bara såg på mig en stund och sade sedan att jag kunde behålla mössan. Mannen som burit den skulle nog inte behöva den mera. Det var nog därför han lämnat kvar den när han gick. Senare fick jag reda på att det var en seglarmössa. En sådan man har på sig om man jobbar på en båt.
Någonstans hörde jag en hund skälla. Jag gick igen och när jag var hemma berättade jag om pappa för de andra. Några dagar senare var det lördag och vi gick allesammans till sjukhuset för att besöka pappa. Det var mamma, jag och mina två småsyskon, tvillingarna Sara och Sofie. Det var lika soligt och varmt den dagen. Vi kom fram till sjukhuset och mamma anmälde oss i luckan. Nu satt där en annan kvinna. Hon såg ut genom glaset och tittade på mig. Mamman sade åt mig att komma fram. Kvinnan ville mig något. Jag ställde mig framför luckan och fick frågan om var jag fått tag i mössan. Jag sade att den var min. Att jag fått den av en äldre man på en bänk utanför sjukhuset. Han hade lämnat kvar den åt mig när han gått sin väg. Hon såg på mig en stund och log sedan. Hon berättade att mannen hette Ture. På min fråga om Tures far låg kvar på sjukhuset svarade hon att han gått bort. Men att Ture var kvar. Jag förstod inte vad hon menade. Men vi gick och hälsade på pappa och han mådde bra. Han skulle få lämna sjukhuset men använda kryckor att gå med ett tag. Många år senare blev han sjuk och dog. Då var vi syskon och mamma där. Han skulle bli begravd på sjukhusets intilliggande kyrkogård. När vi varit där vid graven en del gånger råkade jag kasta en blick på en grav litet längre bort. Det var en fin svart gravsten och någon hade lagt blommor nedanför den. Ett tag tyckte jag att det låg någonting blått vid stenen så jag gick närmare och läste på den. Det stod att det låg någon där som hette Svensson. Ture Svensson. Lustigt sammanträffande. Någonstans hörde jag en hund skälla. Vi gick därifrån men jag återvände till sjukhuset för att fråga om den här mannen Ture Svensson. Den jag fick prata med arbetade där som vakmästare. Han var i min ålder ungefär. Han berättade att Ture dött ung. Han var bara nio år. Jag kände mig dum för jag hade inte tänkt på att se på datumen för född och död. Jag tänkte bara att det kunde vara han, Ture är ju ändå ett rätt ovanligt namn. Vaktmästaren fråga mig om jag kanske hade en blå mössa. Jag hade kvar den där blå mössan och jag sade att det var en sådan där seglarmössa. Han nickade. Han tog upp en egen mössa ur fickan och den var precis likadan som min. Jag hade min hemma i en låda. Jag sade att mannen jag mött när jag var på sjukhuset för att hälsa på min pappa, den mannen hade varit gammal. Vaktmästaren frågade hur gammal jag själv hade varit. Jag svarade nio. Ture dog när han var nio. När jag kom hem till mig drog jag ut byrålådan för att titta på mössan igen. Den var där inte. Det fanns flera mössor i olika färger och stilar. Men Tures mössa hade försvunnit. Sedan den dagen har jag ibland drömt om den där dagen när jag var på sjukhuset för att hälsa på pappa. Ibland har jag velat vara nio år igen och i drömmen sitter jag på bänken och blundar. När öppnar ögonen igen kan jag se mössan ligga där, för mig. Någonstans i närheten kan jag också höra en hund skälla.