Han ber mig följa med ut och jag tror det är rätt att vara mottaglig.
Vi står mittemot varandra på en nattväg.
Jag har gröna byxor, dubbelschalar, en svart kjol, kängor, brun tröja, ett randigt linne. Jag är smal, för smal.
Han är vansinnig.
Jag är öppnad.
Tunt skinn emellan bröstbenet hjärtat nattkylan och urvrålet.
Jag tar emot slukar.
Slukas av årtal av sammansvuren smärta.
Det är obeskrivligt hårt.
Sväljer. Känner jag kämpar.
Minns isgraderna i gräset och hur nära stjärnorna vi var.
På något vis lämnade han mig där.
Upplevelsen gick igenom ett landskap in i upplyvsta vita träd, i de satte jag mig, mitt i, det avbrutna.
Det oskyldiga ljuset från jordens skönhet var nog ett sätt för mig att inte just då falla rakt in i det sönderskalade hotfulla.
Av allt han lämnat kvar i min uppbrutna bröstkorg.
Jag var smal och utskriken. Gick en stjärnpromenad av fallande gnister, så trasad igenom, den mörka natten.
Och han skulle aldrig mer komma tillbaka
som så vi tidigare varit för varandra.