Jag bär på så mycket sorg, vrede, hat, kärlek, längtan - ja

alla känslor, de sitter som en knuten näve i kramp i mitt bröst

Detta gör mej så trött och handlingsförlamad, och jag vet inte

hur jag ska ta mej ur detta tillstånd...

Jag ber till Gud, men jag börjar tro att Han/Hon inte existerar...

Jag önskar att jag kunde skriva mej ur detta helvete, skriva

någonting magiskt och förlösande...

Denna värld skrämmer mej så... all likgiltighet, alla orättvisor

och ondska. Jag vet inte hur jag ska tända ett ljus i detta mörker

På psyket skriver de ut mej efter några dagar, många fina

människor jobbar där, men läkaren ignorerade mina

suicidplaner och skickade hem mej med recept på lugnande

Men jag vill inte ta dessa tabletter, vill inte vara en zombie,

en levande död; jag vill KÄNNA! Jag vill LEVA!

Jag vill ge min kärlek, få den att blomma ut som en supernova!

Döden ter sej bättre än detta skitläge i mitt så kallade liv...

Känner bara depression, leda, oro, ligger i sängen och stirrar i taket

Jag skulle behöva få ett totalt UTLOPP... gråta, skratta, älska...

För det här är inte JAG.