Jag lever i en epilog av mitt så kallade liv

och i en prolog till min död

Poesin, konsten, kärleken, döden,

och poeterna (inte bjanstrin!!!)

och katterna är min enda verkliga vänner.

Mitt liv är en outsiders smärtsamma väg,

jag skrämmer bort människor med mitt

kompromisslösa sanningskrav

Min kärlek bränner i min själ, för det

är inga jag känner som vill bli älskade

Kärleken och sanningen får inte plats

i ett samhälle som vårt, så enkelt är det

Jo... en viss grad av kärlek, lojalitet, samhörighet

finns säkert därute, men jag talar om den

vidunderliga, allt falskt söndersprängande;

KÄRLEKEN!!!

Kärleken som upprättar och inte är något annat

än livsglädje och inspiration, frid och kreativitet

Jag har lämnat den här världen för länge sen,

för jag passade inte in någonstans, jag blev sjuk

för 20-25 år sen... och är det väl än på sätt och vis,

fortfarande, men min friskhet övervinner mina svagheter.

Jag hör en röst inombords, och jag kan inte låta bli att

skriva ner vad den säjer, precis som det är för dej som

läser detta. Kärleken och döden är i samma andetag,

och jag längtar verkligen efter min död, är oändligt trött

på detta så kallade liv. Det känns som om jag hela mitt liv

har väntat på någonting... det har inte varit ett verkligt liv,

utan en väntan på någonting; att själva livet ska börja

Mitt liv tog slut i femtonårsåldern, eller det avtog sakta

i tonåren, tills jag fick ett psykotiskt sammanbrott när jag

var tjugoett. Jag föddes ett år senare på nytt, jag önskar

att alla människor skulle få uppleva de tre månader

NÄRA livet, när jag tillfrisknade från min psykos!

Mörkret kom tillbaka nåt år senare, och jag var en

halvsjuk outsider igen...

Man kan kalla mitt vuxna liv, ja från sjuttonårsåldern:

ett olevt liv... Men jag har alltid älskat, iallafall mina

katter! (ler)

Jag har en hel bunt med sömnpiller, jag har funderingar

på att ta dom, och slippa den här plågan livet...

Vad tycker du poet? Ska jag ta livet av mej ikväll?