Egensinnigt, fåordigt och surrealistiskt. Björn Ekdahls nya diktsamling Ʃ 1 + tillvaron ställer krav på sina läsare, men erbjuder rörande betraktelser över den alienerade människan.

Björn Ekdahl är ingen poet som försöker nå de stora massorna. Hans nya diktsamling Ʃ 1 + tillvaron är ett minimalistiskt och kompromisslöst verk. Utgivet på det egna förlaget Lethe har Uppsalabon Ekdahl gett sig själv fria händer att komponera en diktsamling som genom att snirkla sin egen surrealistiska väg från den grekiska mytologin till terrorattackerna i New York – via besök på Robinson Crusoes ö och i Karl Marx tankevrå – beskriver alienationen i det moderna samhället och samtidigt hyllar den fritt tänkande människan.

Den inledande strofen: ”Livet Tillhör Den/Som Lever Utanför Lagen” anger tonen för ett verk som försöker bryta konventionerna, och tillåter sig att blanda ihop den fria diktningen med haikus och blankvers, och även för oss till ett uppritat matbord där demokraten äter middag med Lasermannen och Kvinnan som inte når upp till bordet.

Ekdahls diktvärld är både rörande och rolig, men samtidigt svårgenomtränglig och krävande. Vissa dikter öppnar sig inte ens när jag läst dem flera gånger – orden förblir stumma där de står utlämnade på nästan tomma blad.
Men andra griper tag. Raderna: ”våra försök att bota själen med kemi/har kommit till korta/jag sätter mig ned/tar fram penna och ögonfärg/märker atomerna i tomrummen” skildrar något paradoxalt i att vara människa i en värld som formats av vetenskapen. Liksom i dikten: ”Ingredienser: vatten, benvävnad, fett/salt (NaCl), sårskorpor/Kan innehålla spår av människa” skapas en absurd värld som jag ändå kan känna igen mig i.
Ʃ 1 + tillvaron är indelad i tre delar. Den första delen, Skiljetecken, behandlar människans främlingsskap inför sin omgivning så som i dikterna ovan. Här får vi också reda på att det är kryptan som är summan av ett plus tillvaron, och det går att skönja en viss uppgivenhet inför livet, där vi alla står ensamma i en själlös värld.
I andra delen, Mot öster soldat, plockas dock svärdet upp och vi kan ta makten över vårt öde igen. Blicken vänds mot hur vi själva har skapat ett system som avhumaniserar oss, ett system där ”de anställda vid Norstedts löpande band/som beskär köttberget/tar ut tarmar tankar/bokstäver” och där ”Dödligheten i världen överstiger/etthundra procent/Är det viktigt att veta hur många som omkommit?/Jag vill hellre veta vem.” Här handlar det om ett system skapat av människan, vilket också gör att vi har möjlighet att förändra det.

Sista delen, som är en dialog mellan Robinson Crusoe och den grekiska prinsessan Elektra, är för mig den mest centrala. Här hyllar Crusoe självständigheten och ensamheten, som blir ett slags lösning på alienationen i de tidigare delarna. Genom att vända omvärlden ryggen konstaterar Crusoe att John Donne hade fel – varje människa är visst en ö – och hon blir lyckligare av att leva efter eget bevåg. Eller ”utanför lagen” för att tala med bokens första strof.
”Mänskligheten är en kollektiv fara för individen” säger Crusoe, och jag misstänker att det är diktaren själv som talar. I alla fall verkar Björn Ekdahl vara fast besluten att gå sin egen väg, och inte tvinga in sitt skrivande i några förutbestämda mallar.