Att tacka. Litet ord med stor innebörd. Används efter kontakt med präster alternativt diakoner och avslutad minnesceremoni. Tacka dem för de trösterika orden, musiken, predikan om en Gud som tar alla barn i hand (även de som är för små) och går tillsammans på en jävligt solbelyst äng, växtlighet och glädje och ro prunkar något så förbannat att du mår illa och måste sätta handen för munnen, så att inte en våg av galla kommer upp.

Allt smörjande prat om vilken fantastisk person hon skulle blivit och allt hon hade åstadkommit, just för att hon var ett av Guds barn, så fan heller. Men tacka. Hon var inte av jord kommen – blod sekret kött vävnad – och inget heligt juvelbarn som tagits upp i himlagemenskapen. En knappt färdigutvecklad, ny människa som dog på grund av syrebrist i hjärnan och en livmoderskomplikation. Har någon talat om det för prästen?

Därute kastar solen svarta kanter runt ditt synfält, det är 25 grader obarmhärtig juni och patetiska försök till att beklaga sorgen. Du är den enda kvinnan som inte har barn eller är styrd av en man. Du vet att de pratar om dig, i tyst samförstånd och med bekymrade blickar. Så du går. Går, går hastigt mot parkeringen där svalhet och läderdoft väntar på dig.

Inga varningssymboler blinkar, du vrider därmed om tändningen och rullar ut. Motorn accelererar smidigt under din högra fot och sorgfloret släpps fri i vinddraget. Inbillar dig att det är just detta som skapar blöta rundningar i den mascaralinjerade fransraden.

Du kör, kör på vägarna, förbi byggnader i samhällen med kyrkor och inkompetenta präster. Kör tills himlen är rosasvart, CD-skivorna varma efter allt för många repeat och vägskyltarna känns tillräckligt obekanta.